Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
drog sig tillbaka måste han erkänna, att samtalet haft
ett fullständigt negativt resultat. Det bevisade ju ej
mycket, men dock ett, nämligen att patientens
sinnestillstånd icke nödvändiggjorde intagning på något
hospital. Och detta faktum lättade den gamle mannens
hjärta. Han meddelade damerna sin uppfattninö. Till
en början hade de svårt att dölja sin ’besvikelse. Den
gamle yttrade helt oförbehållsamt, att hennes svärson
var farlig för sin omgivning, särskilt för sin hustru.
Denna uppfattade emellertid situationen, föll sin mor
i talet, och yttrade:
— Jag bryr mig inte om den fara, som hotar mig.
Den vill jag hellre åtaga mig än veta, att Gustav
vistas på ett hospital.
Två dagar senare höll fru Düsbach krigsråd.
Hennes dotter Alice, dennas man och Anna voro
närvarande. Den gamla frun hade ålagt Anna att reta
Horstmann och driva honom till ytterligheter. Men
Horstmann var förslöad och brydde sig ej om Anna. Han
hade inte sagt ett ord till Anna, trots att hon fortsatt
att tillbringa natten i moderns rum.
Av Meves hade fru Düsbach erfarit, att Horstmann
låg i förhandlingar om att sälja huset i Düsseldorf för
att köpa en egendom i närheten av Cleve. Tanken på
att kanske få flytta från staden drev fram
ångestsvetten på Annas panna. Något måste göras och så fort
som möjligt! Om ett par dagar kunde det vara för
sent. Hon satt och tänkte på Bert och sade till sig
själv: "Min man måste bort, bort till vad pris som
helst, så att vi i fred kunna glädja oss åt varandra, så
att vår kärlek kan finna ro." Högt sade hon:
— Ja, jag skulle verkligen önska, att jag kunde
bli fri från honom.
— Den råe karlen hör inte till vår krets, sade fru
Düsbach.
Dehwitz nickade och yttrade:
— Han borde verkligen vara glad över att komma
på ett dårhus, egentligen hör han hemma på ett helt
annat ställe.
Meves kom och knackade på dörren.
— Herrn ber frun strax komma upp, sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
