Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men man plägar förbise, att ingalunda Gud, utan
de maktägande människorna vålla krigen. Gud är
kärleken. Men människorna glömma detta, då
äregirigheten eller egoismen sätter sig i besittning af deras
hjärtan. Man beskyller Gud för att väcka krigen.
Man kallar det en tid efter annan nödvändig
åderlåtning för att aflägsna »ondt blod» ur samhällskroppen.
För krigets rysligheter lägger man ansvaret, på den
gudomliga Försynen, om hvilken man hyser den
tanken, att den är ett obevekligt öde, som trots allt
genomför sin vilja, äfven om hela nationer därigenom
bringas till undergång, ja, utplånas från jorden och
försvinna ur historien. Denna dimmiga, dunkla, oklara
uppfattning af kriget är allmän bland nutidens
människor. Den var också min. Mot krig i allmänhet
hade jag intet att invända. Såsom en i världshistorien
ingripande faktor vann kriget mitt odelade och fulla
bifall. Någon afsky för kriget kände jag icke. Snarare
fann jag det vara en helt naturlig, till och med
välkommen tilldragelse. Mitt lidande hade sin enda grund
däri, att min make skulle tvingas ut i kriget, skulle
utsättas för alla dess faror, medan jag var hänvisad
till att stanna hemma och förgås i ångest och
ensamhet. Hvad skulle jag göra? I min förtviflan tog jag
min tillflykt till mina gamla anteckningar från den
tid, då jag idkade historiska studier. De borde väl
kunna styrka mig. Ur dem skulle jag väl kunna,
såsom under skoldagarna, hämta det medvetandet, att
i krigstider intet offer är för stort för »fosterlandets
söner», för sönerna af ett folk, som »fordom blödt» på
så många ärofulla slagfält och »vunnit så många
härliga lagrar». Jag försökte på denna grund inbilla mig,
att det verkligen var en af människans högsta och
förnämsta plikter, som nu bortkallade min älskade
Arno. Vid sidan däraf reste den förhoppningen upp
sitt hufvud, att min Arno skulle under krigets lopp
vinna ära och utmärkelse, hölja sig med ordnar och
hemkomma såsom en afundsvärd, af hela världen
afgudad hjälte. Jag lefde ju nu midt i en af dessa
historiska epoker, som omgestalta världen... Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
