Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rönte och visade därvid endast kallsinnighet och brist
på intresse. Om någon slutade sitt lif med plågor
och kval eller utan sådana, det tycktes vara honom
just en och samma sak. Man lämnade jordlifvet...
det var allt. Sättet för hädanfärden spelar ingen roll
enligt hans mening, att hafva »stupat», såsom döden
på slagfältet kallas, var i hans öfvertygelse en så
ärofull, så upphöjd död, att den icke vore betald med de
allra mest gränslösa smärtor och kval. Just därför
fattade han alla dithörande detaljer såsom endast en
bisak, hvilken hvarken är värd en tår eller ens någon
uppmärksamhet. De kroppsliga kvalen vore i
jämförelse med en så sublim ära endast småsaker, hvilka
man alls icke behöfde eller ens borde taga i
betraktande. På hans läppar klingade ordet »fallen» och
»stupad» alltid såsom ett uttryck för afund, såsom
ett synnerligen dyrbart åminnelsetecken efter den fallne
och såsom en synnerligen dyrbar och värderik
utmärkelse för den omkomne soldaten. Och det mest
lyckliga, det mest angenäma näst efter »hjältedöden» var
enligt hans oförgripliga mening uppenbarligen den
lyckan att blifva i fosterlandets tjänst blesserad eller
lemmalytt. Han skulle icke visat större vördnad inför
själfva »krigsguden» Mars, om han kunnat
sammanträffa med denna mytologiska personlighet, än han
städse ådagalade inför en soldat, hvilken blifvit
invalid under kriget och vändt om till hembygden med
träben eller en dödlig bröstsjukdom, förvärfvad
genom nattlägren på sumpig mark och under bar
himmel. Hans sätt att tala om sig själf med stolthet och
om andra med en viss respekt, då han berättade, att
de blifvit i den eller den slaktningen blesserade. Han
hade synnerligen väl reda på hvarje ort, där en
drabbning ägt rum, hade denna varit än så obetydlig.
Denna hans egendomliga vana att omtala dylika kom
ofta åhörarna att glömma, att fråga var om
smärtsamma saker, om händelser, hvilka voro ägnade att
framkalla tårar. Hvilken skillnad förefanns icke
mellan min fars långrandiga och Tillings korta, men
innehållsrika berättelser. I den senares skildring af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
