Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge icke är gossen Fritze, utan mannen och
hjälten Fredrik, hvarför har Ni då icke för länge sedan
lämnat ett stånd, hvilket genom sin frändskap med
slaktareyrket blifvit Er förhatligt?»
»Förhatligt? Nej... det vore för mycket sagdt.
Det, som jag hatar, är det ömkliga tillstånd i
världen, som gör det till en nödvändighet, ja, till en grym
plikt att föra krig och att deltaga i dessa rysliga
blodbad. Men då nu förhållandet en gång är sådant,
och hvarken jag eller någon annan människa förmår
ändra det, så är det mig omöjligt att hata de
människor, som taga på sina skuldror de med kriget
oskiljaktigt förenade bördorna och söka så samvetsgrannt
som möjligt och med uppbjudande af sina bästa
krafter uppfylla dem. Fru grefvinna! Om också jag
lämnade krigarebanan... tror Ni väl, att krigen
skulle af den orsaken förekomma mindre ofta?
Ingalunda! Den enda förändringen blefve, att en
annan intoge min plats och i sin tur satte lifvet på spel.
Under sådana förhållanden kan ju jag lika gärna göra
det som någon annan.»
»Men skulle Ni icke lefva ett för Edra
medmänniskor mera nyttigt lif, om Ni ägnade Er åt ett annat
yrke... ett fredligt yrke, menar jag?»
»Jag vet inte rätt. För öfrigt har jag inte med
någon grundlighet lärt mig något annat än soldatens
yrke. Men det är väl så, att vi människor kunna i
hvilket yrke som hälst och hvilken vår sysselsättning
än må vara, uträtta någonting godt och nyttigt, om
vi blott allvarligt önska att göra oss nyttiga för våra
medmänniskor. Jag har ju på min plats i lifvet
tillfälle därtill genom att lätta bördan för dem, som
lyda under mig. Och hvad nu beträffar mig själf...
ty jag är ju också, så att säga, en medmänniska...
åtnjuter jag all den aktning och respekt, som
världen hyser för mitt stånd. Jag har ingenting att
beklaga mig öfver i befordringsväg, jag är omtyckt af
mina kamrater, värderad af mina förmän, afhållen af
mina underlydande. Och jag gläder mig öfver
denna framgång. Någon förmögenhet äger jag icke och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
