Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
227
det en febersjuk hjärna är stadd i abnorm
verksamhet, bildas begrepp, alstras föreställningar, hvilka sakna
motsvarande uttryck i normalt tänkande människors
tungomål. Jag har försökt att i de röda häftena fixera
mina fantasier, men har endast lyckan antyda, ätt
jag med hvarandra sammanblandade de båda
tilldragelser: min nedkomst och kriget. Det förekom mig,
som om förlossningsinstrumenten varit kanoner,
sablar och bajonetter... ja, jag tyckte mig till och med
känna ba jonetts ty ngen... och jag tyckte, att det var
om mig de två arméerna kämpade... Att min make
hade tågat ut i fält, det stod klart för mig, men jag
såg honom under den döde Arnos skepnad, under det
att Fredrik... förklädd till sjuksköterska... satt
vid min sida och smekte — den silverglänsande
storken. Hvarje ögonblick väntade jag den
exploderande granaten, som skulle spränga oss alla tre i luften
... mig, Arno och Fredrik... allt på det att ett barn
skulle af mig födas, hvilket skulle vara af ödet,
försynen... jag visste naturligtvis icke så noga
hvilketdera... bestämdt att regera öfver Dünewig,
Schles-stein och Holmark... Och allt detta gjorde mig
så outsägligt ondt och var ju i själfva verket så
onödigt.. , Någonstädes måtte väl ha funnits någon,
som om han blott velat, skulle kunnat ändra allt
detta och afhjälpa allt detta lidande... någon, som
... om han blott varit besjälad af mänskliga känslor
och velat det... skulle haft makt att afhjälpa och;
göra en ände på allt detta lidande. Och, sanningen
att säga, jag förtärdes af längtan att få kasta mig
framför denne »någons» fötter och anropa honom:
»Hjälp!... Hjälp!... Af barmhärtighet hjälp!...
I all rättvisas och rättfärdighets namn hjälp!.. »
Afhjälp detta förfärliga!... Afvänd dessa olyckor!
Ned med vapnen!... Ned!... Ned!»
Med dylika utrop på mina läppar uppvaknade jag
en dag till medvetandet. Min far och tant Maria stodo
vid fotändan af mitt sjukläger och för att lugna mig
yttrade; den förstnämnde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
