Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
240
Liksom vid vår skilsmässa, då han drog ut i
kriget, vår ömsesidiga smärta gaf sig uttryck mera i
tårar, suckar och kyssar än i ord... så var det
äfven nu med vår glädje, då vi återsåg hvarandra. Att
det finnes för människan en möjlighet att blifva
vansinnig af glädje, det kände jag tydligt både i hufvud
och hjärta, då jag nu åter omfamnade och tryckte
till mitt bröst den käre, som jag ansett vara för
alltid förlorad... då jag på en och samma gång
snyftande, darrande och jublande omfattade med mina
händer hans kära hufvud och kysste hans panna, hans
ögon, hans läppar... allt under det att jag
framstötte ljud, som icke voro ord... ord, som voro
obegripliga...
Tant Maria kom genast från sidorummet, så snart
hon hörde mina glädjerop. Hon trodde helt visst
att jag återigen börjat yra. Liksom jag hade icke
heller hon någon aning om Fredriks hemkomst. När
hon blef öfvertygad, att hennes ögon icke bedrogo
henne, kastade hon sig ner på närmaste stol, knäppte
samman sina händer och utropade ett högt, skärande :
»Jesus... Maria... Josef!»
Det förgick en lång stund, innan den första
glädjeyran hunnit lägga sig så mycket, att de ömsesidiga
frågorna och meddelandena kunde vidtaga. Vi
erforo då, att Fredrik, drabbad af ett sår, blifvit
kvar-lämnad i en bondstuga, medan hans regemente
tågade vidare. Lifsfärligt hade hans sår icke varit, men
det hade vållat honom flera dygns medvetslöshet och
feber. Bref hade han hvarken kunnat afsända eller
få under senaste tiden. När han tillfrisknat, hade
man redan slutit vapenstillestånd och kriget kunde
i själfva verket betraktas såsom afslutadt. Ingenting
hindrade honom att skynda hem. Han vågade icke
telegrafera, ty han fruktade sorgliga nyheter från
hemmet. Utan att förlora en minut ilade han till
den plats, där han lämnat det käraste han ägde på
jorden... Han hoppades återfinna henne... Och
detta hopp bedrog honom icke... Han återfann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
