Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
251
icke låta nöden träda in genom mina dörrar. Men
det var nu omöjligt att tänka på utförandet af min
käre Fredriks plan att taga afsked från »tjänsten».
Vi befunno oss numera icke i en oberoende ställning.
Det enda, hvaraf vi kunde lefva, var Fredriks lön.
Alla andra hjälpkällor hade utsinat. Äfven om min
far ville förskjuta mig penningar i mån af sin
förmåga, skulle det likväl vara omöjligt för Fredrik att
lämna sin tjänst och sin lön.
Ingenting kunde göras vid saken. Vi måste foga
oss i vårt öde. Tant Maria sade naturligtvis: »det
är så bestämdt af Försynen». Min pekuniära
förlust gällde belopp af åtskilliga hundra tusen gulden.
Naturligtvis intogs mitt hjärta af sorg, men jag har
icke mycket att därom förtälja, ty mitt sinne var
alltför upprördt att tillåta mig göra några
dagboksanteckningar och i mitt minne hafva den tidens
bekymmer blifvit till största delen undanträngda af ännu
mycket mera smärtsamma tilldragelser, hvilka
sedermera inträffat. Jag vet och minnes endast, att jag
mest sörjde öfver ramlandet af alla de sköna luftslott,
som vi uppbyggt åt oss — Fredriks afsked från
mör-darehandtverket, egendomsköp, oberoende — ja en
i alla hänseenden från världen afskild tillvaro. Själfva
förlusten vållade mig ingen sorg, ty... som jag
redan nämnt... min far skulle helt säkert sörja för
våra behof och icke, så länge han lefde, låta mig
sakna något. Och vid hans frånfälle, som ju måste
inträffa förr eller senare, skulle han åt mig efterlämna
ett stort arf. Dessutom hade min son Rudolf
sin enskilda, fäderneärfda, ganska stora förmögenhet.
Bland alla dessa svåra bekymmer fanns dock
åtminstone en ljusglimt, en omständighet, hvilken kunde
lända till tröst och hugsvalelse, och det var denna:
ingen utsikt finnes till krig; vi hafva att motse och
med säkerhet hoppas på åtminstone tio eller tjugo
år af fred... Och till dess...!
Enligt fördraget den 30 okt. hade
Schleswig-Holstein och Lauenburg blifvit afträdda till Preussen och
Österrike. Nu voro de envåldsherrar inom dessa om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
