Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
266
mellan mig och min far. Och tant Maria yttrade med
skenhelig ifver:
»Krigen äro påbjudna af Gud själf...
härskarornas herre... Det kan du finna i den heliga
skrift...»
* *
Nyår 1866. Återigen sutto vi alla församlade
omkring min fars bord, drucko vin, förtärde tårtor och
småpratade, då första timmen slog af detta
olycksdigra år. En mycket glad fäst var det i sanning.
Vi firade samtidigt nyårshögtid och en förlofning:
Konrads och Lillys. När minutvisaren pekade på
tolf och man på gatan utanför vår bostad afsköt
några »glädjeskott», omfamnade min företagsamme
kusin den unga flickan, som satt vid hans sida, tryckte
i allas vår närvaro och till allas vår häpnad en kyss
på hennes läppar och ställde till henne denna fråga:
»Vill du blifva min under det år, som nu
börjat?»
»Ja — det vill jag», svarade hon högt, rent och
utan spår af förlägenhet, »ja... ty jag älskar dig,
Konrad!»
Nu blef det naturligtvis ett omfamnande, ett
lyckönskande, ett handskakande, ett klingande utan ände.
Alla kände vi oss rörda och glada. Men måhända
voro icke alla fria från en viss liten grad af
afundsjuka. Ty liksom döden är den mest sorgliga, den
mest beklagansvärda företeelse, så är kärleken —
den till ett lifalstrande förbund af Gud sanktionerade
kärleken — den mest lyckliga* den mest afundsvärda
företeelse i världen, i människolif vet. För min del
kände jag dock ingen afundsjuka. Visserligen var
Konrad en präktig gosse, men... det finnes dock
endast en Fredrik!
Min far gjorde omsider slut på detta
gratulationsoväsen därigenom, att han steg upp och med den i
hans sigillring infattade stenen knackade i sitt glas,
hvarefter han upplät sin mun, talade och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
