Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däst med yttersta ansträngning och pådrifna af de
mest obarmhärtiga slag kunna de arma draghästarne
komma ur stället. Men en af dem är redan dödstrött.
Han förmår icke komma ett enda steg vidare. Det
hjälper icke längre att slå och misshandla honom.
Han vill ju så gärna, men han förmår det icke. Kunna
då icke soldaterna, hvilkas slag hagla öfver det arma
djurets hufvud inse detta. Hade den råe uslingen
varit en vanlig åkare, som misshandlat sitt djur på
detta sätt, skulle en förstkommande polis, ja, jag själf
genast arresterat honom. Men denne kanonier —
endast uppfyller sin plikt. Detta kunde den stackars
hästen icke veta; det godmodiga, ädla, pinade djuret,
som ansträngt sig till det yttersta — hvad skulle det
icke inom sig tänka öfver en sådan grymhet, ett
sådant oförstånd? Täfrka såsom djuren tänka... icke
med ord och satser, utan med känslor, hvilka måste
vara så mycket kraftigare, som de icke kunna med
ord uttryckas. Endast ett uttryck finnes för sådana
känslor — skrik af smärta. Och han skrek verkligen,
den arme hästen, då han omsider störtade omkull —
ett skrik, så utdraget, så klagande, att det ännu skär
i mina öron och följande natt förföljde mig i
drömmen. En högst afskyvärd dröm i det stora hela! Det
föreföll mig, som om jag varit... Ja, hur skall jag
nu uttrycka det?... som om jag varit en, nej, icke
en, utan 100,000 sådana artillerihästars till ett enda
förenadt medvetande om elände... Människorna
veta åtminstone anledningen, hvarför de utsättas för
dylika faror dylika gräsligheter, men vi hästar, vi
äro nog olyckliga att veta ingenting. Rundtomkring
oss är allting död och mörker och fasa. Människorna
draga ju med fröjd och jubel ut mot sina fiender,
men vi hafva dubbelt antal sådana, när våra egna
herrar som vi så troget älska och tjäna ja, i hvilkas
tjänst vi uppbjuda våra sista krafter och arbeta
intill döden... dessa våra egna herrar slå och
misshandla oss och — låta oss ligga kvar utan hjälp på
den plats, där vi falla... Och huru mycket annat
måste vi icke dessutom utstå? Fruktan och bäfvan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
