- Project Runeberg -  Ned med vapnen /
314

(1906) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

114

ack, presentera mig såsom en frivillig sjuksköterska,
inför fru Simon och låt mig följa med!... Af
barmhärtighet, doktor, tag mig med!»

»Nåväl, huru skulle jag kunna motstå en sådan
bön?... Ske Er vilja!... Där hafva vi nu den
modiga fru Simon... Var god och följ mig!»

* *

*



När doktor Bresser ledsagat mig fram till fru Simon
och presenterat mig för henne såsom varande en ung,
frivillig sjuksköterska», ägnade hon mig blott ett
ögonkast och en bifallande nick samt vände sig genast
bort för att utdela någon order.

Fem minuter senare voro vi på väg till
Honore-wos. Vårt åkdon var en öppen godsvagn, hvilken
nyligen anländt med en last af sårade soldater. Vi
måste sätta oss på halm, hvilken ännu här och där
var blodig och nedsölad med gyttja efter den förra
transporten. Vagnen saknade fjädrar och skakade
ohyggligt. Bredvid kusken satt en soldat, hvilken i
sin hand höll en lykta... en usel tingest hvars matta
sken gjorde föga eller intet gagn. Mer och mer
intogs jag af den föreställningen, att jag var utsatt för
en elak dröm, att allt detta ingalunda kunde vara
verklighet. Det enda, som påminde mig om verkligheten
och på samma gång utöfvade ett lugnande inflytande,
var doktor Bressers närvaro. Jag hade lagt min hand
i hans. Med sin andra stödde han mig.

»Luta Er mot mig, friherrinna!» sade han mildt
och ömt. »Arma barn!»

Jag lydde — men i alla fall, hvilka marter
förorsakade mig icke denna färd! När man under hela
sin lefnad varit van vid att sitta i svällande divaner och
hvila i mjuka bäddar — hur pinande är det icke då
att efter en lång och tröttande järnvägsresa sitta i
en skakande bondvagn utan fjädrar... en vagn,
hvilkens hårda och skramlande botten endast är betäckt
af ett sparsamt lager af med blod fuktad halm!...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vapnen/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free