Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
321
Vi trädde ut i det fria. Vagnen stod ännu kvar
på den plats, där vi lämnade den. Doktor Bresser
afgjorde, att jag skulle stiga upp i den och kvarstanna
där, medan han- och fru Simon gingo till byn för att
skaffa hjälp.
Med nöje fogade jag mig efter denna önskan, ty
mina ben förmådde knappt bära mig. Doktorn
anordnade åt mig en sittplats af halm, och två soldater
stannade kvar vid vagnen. De öfriga följde med fru
Simon och doktorn.
Det dröjde något mera än en half timme, innan
expeditionen återkom... återkom utan något
resultat. Prästgården låg i ruiner... alla hus voro
förvandlade till ruiner. Ingenstädes hade en ljusbit kunnat
anskaffas. För oss återstod således endast att afvakta
daggryningen. Huru många bland dessa olyckliga, hos
hvilka vår ankomst väckt hopp om hjälp, skulle väl
dö under denna natt? Huru många, som vi kunnat
rädda, om vi ägt — en bit ljus!
En så lång... en så fasansfull natt har jag
hvarken förr eller senare upplefvat. Dessa få timmar,
som återstodo till soluppgången, föreföllo oss ändlösa,
ty liksom vägguret i ett hem genom sitt tick-tack, sina
pendelslag, markerar tidens gång, så tillkännagafs den
här genom lidande medmänniskors vanmäktiga rop
och stönande efter hjälp.
Men slutligen infann sig morgongryningen. Nu
omsider kunde man börja göromålen. Fru Simon och
doktor Bresser begåfvo sig ånyo ut för att uppsöka
några af dessa byinvånare, som gömt sig. Det lyckades
dem. Från ruinerna kom slutligen en och annan
torpare eller bonde framkrypande eller framsmygande.
Till en början visade de sig tvekande, rädda,
misstrogna, men när doktorn tilltalade dem på deras eget
modersmål och fru Simon på sitt vanliga milda sätt
ställde till dem några vänliga ord, läto de slutligen
öfvertala sig att hjälpa oss. Först och främst
gällde det nu att uppsöka samtliga de öfriga invånarne,
ty många, många armar behöfdes till det föreliggande
arbetet. Man måste begrafva liken. Man var nöd-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
