Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
329
icke tacka Gud, kunde jag icke helt och hållet förjaga
sorgen ur mitt hjärta. Jag kunde det icke och...
hvad mera är... jag ville det icke heller. Att hjälpa
hade varit mig omöjligt. Att ansa sår, att förbinda och
sköta dem... såsom fru Simon och
barmhärtighets-systrarne gjorde... därtill hade jag saknat krafter.
Men den barmhärtighet, som består i medlidande,
den har jag velat låta komma de arma
människobröderna till del. Den ägde jag ingen som hälst
rättighet att undandraga dem... Med få ord — jag
fick icke glömma.
Men om jag nu också icke ägde rätt eller vågade
jubla och tacka... en rättighet, en obestridd och
obestridlig sådan... ägde jag, den att innerligt älska
den återfunne och på tusen sätt visa honom min
ömhet och ådagalägga, hur kär jag hade honom.
»O, min Fredrik!» upprepade jag under tårar och
smekningar, »så har jag dig omsider åter!»
»Och du ämnade uppsöka mig och ägna mig din
vård?... Huru på samma gång hjältemodigt och
dåraktigt!»
»Dåraktigt? Ja, det inser jag nu. Den ropande
stämma, som jag tyckte mig höra, var inbillning blott,
var endast vidskepelse, ty du ropade icke på mig.. ,
Men ingalunda var det hjältemodigt! Nej... nej!
Om du visste, hur fegt jag uppförde mig, då jag
befann mig midt inne i det rysliga eländet!... Endast
dig... ingen annan... endast dig skulle jag
förmått vårda — om du legat därborta bland de
olyckliga... Ja, min Fredrik, det är rent af ohyggliga
saker, mina ögon hafva skådat... ja^ kommer aldrig
att förmå glömma dem... O, hur hafva
människorna hjärta att så förstöra vår sköna värld!... Ty
detta är en skön värld, enär två väsenden kunna
här älska hvarandra såsom du och jag. Hur kan
någon människa vilja i en sådan värld antända och
underblåsa hatets eld och knappt se sig mätt på dess död
och olyckor alstrande lågor?»
»Äfven jag, min Marta, har sett något, som jag
aldrig kan glömma. Jag vill i korthet skildra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
