Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
337
vadade fram. Nu anlände en adjutant med order, att
vagnslinorna skulle afskäras, hästarne om möjligt
räddas, men vagnarne lämnas kvar... Skulle då äfven
de vagnar kvarlämnas, i hvilka de sårade
transporterades? — ja, äfven dessa! Vi, som tillhörde fotfolket
eller blifvit genom något skott beröfvade våra hästar,
vi vadade alltjämt. Vattnet steg öfver knäna, stundom
upp till midjan. Hvarje ögonblick kunde vi hafva
skäl att frukta en dödande lansstöt, ett söndersargande
sabelhugg eller — död genom drunkning. Omsider
efter de mest oerhörda strapatser, uppnådde vi en
järnvägsstation. Men man hade barrikaderat den.
Många genombröta barrikaderna och sökte skydd
därinne. Andra skyndade i språngmarsch vidare, och
bland dessa äfven jag. Jag sprang alltjämt framåt,
och bakom mig sprungo tusenden af våra
infanterister. Vi anlände till en flod. Den vadade vi öfver.
Sedan klättrade vi öfver pallisader, hvar... ja, det
vet jag verkligen icke. Så vadade vi ånyo öfver en
flod, där vattnet var så djupt, att det räckte oss ända
upp till halsen. Vi klättrade uppför höga branter, vi
störtade ned utför dalssluttningar, vi hoppade öfver
fällda träd, vi genombröto snår och så lyckades det
oss slutligen omkring klockan ett på natten att komma
till en liten skog, där vi sjönko ned alldeles uttröttade,
alldeles förbi af maktlöshet och feber. Kl. 3 skedde
afmarschen... ja, det vill nu icke säga »vi alla»,
ty en icke ringa del kunde icke röra en lem, utan måste
kvarstanna och dö på platsen. Men vi andra, som
ännu förmådde vara i verksamhet, marscherade
vidare, ännu drypande af vatten, ännu skälfvande af
köld. Vi passerade en mängd byar, men alla voro
öfvergifna af sina invånare. Ingenstädes funno vi
människor, ingenstädes lifsmedel. Drickbart vatten
kunde ej heller bekommas, ty... brunnarna voro
uppfyllda af orenligheter... ja, själfva luften var
förpestad. Nästan alla sädesfält voro nedtrampade och
förstörda, öfversållade af döda, hvilkas kroppar voro
nästan svarta... O, och dessa ansikten, ur hvilkas
ögonhålor ögonkloten redan ramlat...»
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
