Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
420
svagt, någonting mera kort än folkens minne,
isynnerhet deras minne af olyckor, som ligga år tillbaka
i tiden!
Den gamle herrn, konung Wilhelm, Bismarcks
och Moltkes skäggprydda lekdocka, lämnade Berlin
den 31 juli och utfärdade samtidigt naturligtvis ett
manifest. Det vore verkligen synd att förtiga detta
märkliga aktstycke:
»På samma gång jag går att i dag förena mig
med min armé och för att kämpa, för att offra lif och
blod för bevarandet af det, som är vårt högsta goda,
behagar det mig att gifva full amnesti åt politiska
förbrytare. Mitt folk, liksom jag, vet, att det icke
är vi, som brutit freden...»
Nej... icke formellt!... Men han och hans
Bismarck hade dock afsiktligt framtvingat fredsbrottet.
Och han fortsatte i sitt manifest ganska oblygt, det
måste man medgifva:
»Men då man nu utmanar oss, hafva vi fullt och
fast beslutat att i likhet med våra fäder och i fast
förtröstan på Gud kämpa för vårt fosterlands försvar.»
Humaniteten i våra dagar har hunnit så långt,
att den säger: »nödvärn är den enda rättmätiga
orsaken till människoslaktandet». Och därför ropa de
stridande parterna å ömse sidor; »jag endast
försvarar mig»... Är icke detta en motsägelse?...
Icke helt och hållet! Ty det finnes en tredje makt
med i spelet, och det är den gamle fäderneärfda
lusten till krig. Just mot denna lust borde alla sluta ett
försvarsförbund.
Jämte dessa och andra reflektioner och
afskrifter af den tidens många manifester finner jag i min
röda dagbok en sida, hvars öfverskrift lyder så:
»Om Ollivier gift sig med Meyerbeers dotter,
skulle väl då detta krig utbrutit?»
Nå, frågan må synas underlig, men på den tiden,
då den nedskrefs, var den fullt berättigad. Bland
våra vänner i Paris fanns äfven en litteratör
Alexander Weill. Det var han, som framkastade denna
fråga, hvilken han lät efterföljas af denna berättelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
