Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ung kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är inbillning af dig. Men sant är, att Gunnar velat
göra mig svartsjuk på dig. När helst han vill sätta mig
på prof, visar han mig likgiltighet och går till dig. Detdär förstår jag så väl, och jag njuter af det och lider
tillika. 0, hvad en sådan kärlek med sina små inslag
af svartsjukt själfplågeri är däjlig! Min far, som är en
märkvärdig man och pröfvat mycket, har sagt, att den
späda kärleken, den som ej fått eld i ådrorna, är den
ljufvaste af alla, och att minnet af den är hänryckande
~innu på ålderdomen. [Ian säger, att den var vanligare
förr än nu, och han har sjungit en i forntiden diktad sång
om den. Men hvad var det för förhållande du talade om?
- Jag är Gunnars andliga moder.
- Har du stått fadder åt honom?
- Nej ... Margit berättade, hvad Svante harpolekaren en gång sagt, då han bad, att hon i händelse af
hans bortgång skulle vara som en moder för Gunnar
och med en kyss på pannan vigde henne till andeligt
moderkall.
- Du min svärmoder! sade Dagny och lade en
arm kring hennes lif. - Säg mig, ville du då icke också
ha varit harpolekarens andliga maka?
- Jag var det, sade Margit.
- Du älskade honom?
- Ja, som ett barn älskar och beundrar en vän.
- Hvad han var vacker som död! Hans ansikte
tycktes mig stråla, sedan jag aftvättat blodet, som öfver-
sköljt det.
Margit brast i gråt. Dagny sade: Min far har sjungit
för mig en forntidssång, som varnar mot att sörja de
döde för häftigt. Den sörjandes tårar kännas som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
