Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A). Vårt dagliga bröd under helsa. - III. Ägghvitans betydelse vid näringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
VART DAGLIGA BRÖD UNDER HELSA.
första fastedagen nedgick antalet snabbt till 861,
hvarefter det något litet ökades för att så blifva temligen
konstant. Skulle nu verkligen organägghvitan under
hunger förstöras, så borde man kunna vänta att ett liknande
förhållande, som det vi sålunda sett ega rum med de hvita
blodkropparne, äfven skulle ega rum med de röda, äfvensom
att, om minskning är för handen, denna skall blifva desto
större ju längre fastan varar, d. v. s. ju fattigare kroppen
blifver på fett, som kan sönderfalla och underhålla
förbränningen. Men intet af allt detta egde rum. De
röda blodkropparne voro på 29:de dygnet af
fastan icke färre än på dess första dag.
Och betrakta vi än en gång qväfveutsöndringen
genom urinen, så möter oss här alldeles samma förhållande
som vid försöken sid. 35, ity att, såsom vi nyss anfört,
qväfveutsöndringen genom urinen var störst vid
fastans början och minskades mot dess slut, då
den var i det närmaste konstant och helt obetydlig.
Detta förhållande ådagalägger ju tillfullo, att ett
öfverflödigt öfverskott af ägghvita fans i blodvätskan
vid fastans början. Vore det ej ett öfverflödigt
öfverskott, skulle kroppen envisare fasthållit det än som nu
visade sig\ara fallet; ty inom lifsprocessen är intet
öfverlemnadt åt slumpen, den följer eviga, oföränderliga lagar.
För att göra förhållandet rätt klart fattligt kunna vi helt
enkelt tänka oss blodvätskan som vatten och ägghvitan
i densamma som socker, hvilket vi löst i vattnet. Vi
kunna ej lösa huru mycket socker som helst i vattnet,
ty detta blifver snart »mättadt» med socker och då
förmår det ej längre upptaga och qvarhålla mera deraf.
Alldeles på samma sätt förhåller det sig med de
ägghviteämnen, hvilka vi med näringen tillföra blodvätskan.
Sedan denna en gång är mättad med ägghviteämnen,
upptager den ej längre sådana, utan det öfverflödiga
utstötes genast ur organismen (förbrännes till urinärime),
och liksom en sockerlösning, under inverkan af olika yttre
omständigheter, kan vara olika mättad (en varm lösning
förmår upptaga mer socker än en kall) så är ock fallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
