Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
— Har något ledsamt hänt? frågade Nils.
— Jag har fått bnd upp att son min blivit
skadad.
Fingal var ivrig att komma i väg och tog
därför genast itu med pålassandet av stockarna, och
Nils hjälpte honom med mer raskhet än vanligt.
När de sutto på stockarna och föran snabbt gled
mellan träden på färden utför, frågade Nils hur
sonen blivit skadad.
— Han kan inte låta andra synda i fred! Det
blev hans olycka. Träffade på några lialvfulla
pojkar, som hade något fuffens för sig. Försökte
hindra dem och ville få dem med till ett
väckelsemöte i stället. Var väl ovis och envis kan jag tro.
De sparkade honom illa. Kanske får han sätta
livet till.
Aldrig hade Fingal hållit ett så långt tal i sitt
liv. Men ban var mycket upprörd, fast det inte
syntes mycket i det yttre, och lians hjärta var så
fullt, att han måste få utgjuta sig.
— De uslingarna! utbrast Nils. Voro de fler
mot en?
— Tycks så. Efter vad jag hört.
— Är det er ende son?
— Nej — men den bäste.
Fingals ögon blevo svarta, och hans borstiga
mustascher reste sig, då det bröt fram som en
stormil:
— En bror till pojken var bland dem som
sparkade honom.
— Vilken tragedi! mumlade Nils.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
