Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antero skyndade till prästgården, där flic-
korna och prostinnan sutto på verandan i väntan
på att prosten skulle komma från kyrkan. Pro-
stinnans ögon voro förgråtna. Flickorna hade
just redogjort för Helanders predikan.
— Det är förfärligt . . . huru kan han tala
på detta sätt . . ? Detta är värre än någonsin
förut, och vi som ändå på allt sätt hjälpt
honom . . .
— Men inte kan mamma väl fordra, att han
fördenskull skulle låta bli att uttala sin öfver-
tygelse? utbrast Hanna.
— Visst inte . . . nej, huru skulle jag det . . .
Men att han på detta sätt ... det kan du ändå
inte på något vis försvara. — Och att han går
bort midt i alltsammans och lämnar pappa ensam!
Antero hann icke öppna munnen för att be-
rätta, hvad han visste om denna sak, ty i det-
samma kommo Lönnrot och Robert från vinds-
kammaren och professorn från sitt rum.
— Ja, ja, sade Lönnrot småfeende, liksom
för att trösta prostinnan, — om blott de där pie-
tisterna riktigt efter sin smak finge steka oss i
helvetets eld . . .
Alla skrattade — eller försökte åtminstone
göra det — med undantag af Hanna.
Professorn sade intet, han skakade endast
på hufvudet och höll sina läppar hårdt hop-
pressade.
14 209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
