Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— det fanns hos honom något apostoliskt, nå-
got förhistoriskt.
Talet närmar sig sitt slut. Paavo vänder sig
med en bön till Herren, att han måtte hägna
detta sitt folk, icke lämna det vind för våg, utan
väcka detta kära Finland till sann själfkännedom
— att han icke måtte skänka det lekamligt öfver-
flöd och för mycken jordisk lycka, utan hålla
det i fattigdom — att han icke måtte fostra det
till öfvermod och maktlystnad och längtan efter
rikedom och prakt, utan till ödmjukhet inför Her-
ren och sådant sinnelag, att det en gång kunde
ärfva himlens salighet.
»Väcka detta kära Finland till sann själfkän-
nedom" —• men efter detta sträfvade ju också
han själf, Antero. Fanns här således en före-
ningslänk . . .?
Men om det också icke förhölle sig så,
tyckte han sig likväl hafva fått bekräftelse på sin
beundran för det finska folket. Från hvilken
sida han än betraktade det och i hvilka olika
förhållanden och villkor han än träffade det,
ständigt, öfverallt var det lika ursprungligt och
intelligent. Det var moget för utveckling, fram-
steg, förnyelse — han fick på nytt förtroende för
sin renässansidé, den erhöll nytt innehåll, ny be-
tydelse. Han beundrade denne gubbe liksom
han beundrat männen på Karila. De voro hvar
i sin stad märkesmän för vårt folk. Han hade
ändå inte bort skrifva till Lauri så som han skref.
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
