Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen. En del af skaran aflägsnade sig landvä-
gen, andra åter gingo ned mot stranden och foro
bort i båt. De, hvilka råkade gå förbi Antero,
tryckte vänskapsfullt och fast hans hand.
Hvarför begåfvo de sig af så snart? Seden var
väl sådan. Men Antero erfor en känsla af saknad
öfver att denna bekantskap, denna vänskap, som
knappast ännu knutits, redan afbröts. Han hade
velat höra mer, vara mer tillsammans med dem,
blifva mer förtrogen med dem. Månne denna
korta sammanvaro skänkt dem tillfredsställelse?
För att råkas dessa få, hastigt flyktande timmar
hade de samlats här från aflägsna nejder. Men
för dem hade måhända en ännu kortare tid varit
nog, de kände ju hvarandras åsikter, den gemen-
samma saken stod ju klar för dem alla, de läng-
tade icke efter, de hade icke behof af annat än
att återförnya sina intryck. Och på vägen, under
vandringen genom ödemarkerna, under rodden
öfver de vida fjärdarna, utbytte de naturligtvis
tankar och åsikter, redogjorde för hvarandra an-
gående sina känslor, upprepade Paavos ord, på-
minde sig om och om denna stora högtidsdag.
Hvad månne de hade att säga om honom,
deras Hagmans ende son, som icke var präst och
icke heller ämnade blifva det — präst, hvilket
för dem var det högsta, det vackraste och äro-
fullaste af alla lefnadskall.
Han hade velat göra sig förtjänt af deras
förtroende, vinna deras vänskap, göra något för
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
