Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå, fundera då. Får jag under tiden
hvila ut en stund här — jag känner mig en
smula trött.
Lauri somnade i samma minut han kastade
sig på sängen. Antero gick ut, tog sina skidor
och ilade bort. När han i skymningen återvände,
sof Lauri fortfarande.
Antero skref i sin dagbok: »Fruktar jag för
att begifva mig till Kontola och återse Naimi?
Nej. Om min tro duger till något, så måste den
gifva prof på sin fasthet icke allenast här i min
ensliga eremithydda, utan också ute i världen,
ute bland människorna. Den måste hålla stånd
äfven mot frestelser. Jag ser, att Lauri behöfver
mig, och kanske behöfva mig också de andra.
Hvem kan veta, om icke Gud har någon särskild
afsikt härmed, hvari den sedan må bestå!"
Då Lauri vaknade, var han nedstämd och
missmodig.
— Ack, suckade han — jag vet inte, hvad
jag skall tro. Det vore tungt att bära, om det helt
och hållet skulle vara vårt fel.
Antero satt vid ett dunkelt lysande ljus med
ryggen åt Lauri. Den andra hälften af rummet
var nästan alldeles mörk.
— När människan dömes af sina egna gär-
ningar, finnes det intet vad för henne, utan hon
måste vara tillfreds med sitt samvetes dom.
— Du ångrar dig således?
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
