Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt det, som hos vårt folk är ädlast och bäst. I
stället för att den finska kyrkan såsom nu stöter
ifrån sig sina redbaraste vänner, borde den sluta
dem till sitt hjärta. När den förföljer denna rörelse,
förföljer den på samma gång sig själf, sargar sin
egen pulsåder och utgjuter sitt eget hjärteblod.
Talarens stämma hade tilltagit i styrka och
häftighet. Hans kinder blossade, och blicken var
fast, flammande och skarp. Hans röst hade hörts
ut i förstugan, dörren hade slagits upp och hans
ord trängde fram ända till den andra stugan.
— Tiden tyckes verkligen vara mer rutten
och mer fördärfvad, än till och med den värste
belackare vågat påstå, men aldrig hade jag likväl
kunnat föreställa mig, att denna ruttenhet och
detta fördärf — måhända alla ovetande — anta-
git så väldiga proportioner. Jag vet inte, hvilka
man bör döma strängast, dem, hvilka, framlef-
vande sina dagar i folkets midt, inte förstå, inte
hafva den aflägsnaste aning om, hvilken religiös
och annan andlig spis detta folk kräfver och be-
höfver, eller dem, hvilka till fullo inse och hvarje
dag erfara, till hvilken stor välsignelse pietismen
redan i yttre måtto har varit, men likväl önska
ställa hinder i vägen för ett fullbordande af dess
påbörjade verk, af den orsak, att pietismen före-
kommer dem såsom ett ständigt vakande sam-
vete, eller slutligen dem, hvilka de sedan än må
vara, som tro sig kallade att leda landets andliga
strömningar in i af dem själfva gräfda fåror, men
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
