Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - II. Varginnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stund hade varginnan tagit ett hopp från vägen inåt
grandungen och var försvunnen.
De bägge männen sågo på varandra. Henry lät
höra en långdragen och betydelsefull vissling.
”Det borde jag ha förstått”, sade Bill förtretad,
under det han åter lade in bössan. ”En varg, som är
nog vettig att komma in bland hundarna och ta sin
föda med dem, känner naturligtvis också till
skjutvapen. Jag säger dig, Henry, att det är det där
kreaturet som är orsaken till alla våra förargelser. Vi skulle
i denna stund ha sex hundar i stället för tre, om inte
hon hade varit. Och jag vill bara säga dig, Henry,
att jag skall göra oss av med henne. Hon är för slug
för att kunna skjutas på öppna fältet. Men jag skall
lägga mig i bakhåll för henne. Det gör jag så sant
jag heter Bill.”
”Du får inte gå långt härifrån för det”, varnade
kamraten. ”Om vargflocken överfaller dig, skulle dina
tre patroner inte göra stor nytta. Du vet att
vargarna äro uthungrade, och rusa de över dig, så är du
förlorad, Bill.”
De slogo läger tidigt den kvällen. Tre hundar kunde
varken draga så fort eller så uthålligt som när spännet
utgjordes av sex, och djuren visade tydliga tecken till
att de inte orkade längre. De bägge männen gingo
tidigt till sängs, sedan Bill först hade sett till att
hundarna voro bundna utom räckhåll för varandra.
Men vargarnas djärvhet blev allt större och männen
väcktes mer än en gång ur sin sömn. De hungriga
odjuren kommo så nära att hundarna blevo rent vilda
av förskräckelse, och nytt bränsle måste oupphörligt
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
