- Project Runeberg -  Varghunden /
279

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5:e avd. Tämd - IV. Naturens röst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kände till lagens bud. Han utvecklade sig till stadga,
lugn och filosofisk tolerans. Han levde icke längre
i en fientlig omgivning. Faror, smärtor och död
lurade icke på honom överallt. Med tiden hade det
fruktade okända — detta fasans och förskräckelsens ting,
som fordom ständigt hängde över honom — bleknat.
Livet var lätt och behagligt. Det gled lugnt framåt,
och varken fruktan eller fiendskap lurade på hans väg.

Han saknade snön utan att veta det. ”En
otillbörligt lång sommar”, skulle han ha tänkt, om han
haft någon tanke alls om saken. Som det nu var,
saknade han snön endast på ett obestämt, omedvetet
sätt. Och på samma sätt erfor han en svag längtan
efter Norden, i synnerhet mitt i sommaren, då han
plågades av den starka solhettan. Den enda
yttringen härav var emellertid att han blev orolig och
rastlös, utan att han själv visste anledningen.

Vitkäft hade aldrig varit mycket demonstrativ.
Utom hans innästlande under husbondens arm och det
särskilda förnöjda mullrandet, hade han intet sätt att
uttrycka sin tillgivenhet. Men det förunnades
honom att finna ett tredje. Han hade alltid varit
ömtålig för gudarnas skratt. Skratt hade rent av
kunnat driva honom från vettet, gjort honom vild av
raseri. Men det var honom omöjligt att känna vrede
mot den älskade husbonden, och när denne skrattade
åt honom på ett godmodigt gäckande sätt, blev han
förlägen. Han kände den gamla vreden stinga och’
sticka inom sig och bemöda sig att få övertaget, men
kärleken satte sig till motstånd. Han kunde icke bli
förargad, men någonting måste han göra. Först visade
han en allvarlig värdighet, men då skrattade hans

279

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free