Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvingade lidelser. Underligt nog — och jag lade
genast märke därtill — fanns icke denna prägel i Ulv
Larsens ansikte. Där syntes inga spår av lastbarhet,
alla dessa linjer vittnade uteslutande om fasthet och
beslutsamhet. Det tycktes snarare vara ett öppet
och ärligt ansikte, och detta intryck förstärktes därav
att han var slätrakad. Jag kunde knappast tro —
förrän det hände nästa gång — att en man med denna
uppsyn kunde uppföra sig så, som han hade gjort gent
emot skeppsgossen.
Då han nu öppnade munnen för att tala, träffades
skonaren av den ena vindstöten efter den andra, så att
relingen pressades under vattenytan. Blåsten tjöt
vildt genom riggen. Somliga av jägarna kastade
oroliga blickar uppåt. Relingen på läsidan, där den döde
låg, var nere under vattnet, och när fartyget reste sig
igen, sköljde en vattenflod över däck och vätte oss
över kängskaften. E11 regnskur störtade ned på oss
med en häftighet, som kom varje droppe att piska likt
hagelrapp. Då skuren var över, började Ulv
Larsen tala, medan de barhuvade männen vaggade i takt
med fartygets rörelser.
»Jag kommer inte ihåg mer än några ord av
ritualen», sade han, »och det är dessa: ’Och kroppen skall
sänkas i havet’. Nu kan ni sänka den.»
Han tystnade. De som höllo skeppsluckan med
den döde sågo helt tafatta ut, antagligen förbluffade
över ceremoniens korthet. Ulv Larsen blev ursinnig.
»Lyft upp den där ändan för fan! Vad i helvete
är det åt er?»
De lyfte upp den ena ändan av skeppsluckan med
pinsam hast, och likt en hund, som kastas över bord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
