Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roddaren efteråt i Yokohama, och han tala’ riktigt
om hur de va’. Och den här lilla svarta saten Smoke
— han ha’ vari’ tre år i Sibiriens saltgruvor för
tjuvfiske vid Copper Island, som hör ryssen till. Och
där va’ han hopkedjad med en kamrat till hand och
fot. Och de kom väl i gräl på något sätt — för Smoke
skicka’ upp den andra i hinkarna, som firades upp ur
gruvan. Det gick så småningom, ser ni, första dagen
ett ben, den andra en arm, tredje dagen huvudet,
och så vidare.»
»Det kan ni ju inte mena!» utropade jag, slagen
av fasa.
»Vad då?» frågade han blixtsnabbt, »/ag ha’ inte
sagt nå’nting. Jag ä’ både döv och stum — och det
bör ni vara med för er mors skull. Och aldrig en enda
gång ha’jag öppna min mun för att tala annat än godt
om dem och om honom — Gud fördöme hans själ,
och må han svedas i skärselden i tusen år och sen dra
till det värsta och djupaste helvetet!»
Johnson —• den som hade gnidit mig sårig, då jag
först kom ombord — tycktes vara den minst tvetydiga
av alla både för- och akterut. Det var verkligen
ingenting betänkligt alls med honom. Man kände sig
genast slagen av hans rättframhet och manlighet, som
i sin tur dämpades av en anspråkslöshet, vilken man
nästan kunde ta för skygghet eller rädsla. Men rädd
var han visst icke. Han tycktes tvärtom äga
övertygelsens mod, manlighetens säkerhet. Det var detta
som vid början av vår bekantskap förmådde honom
att protestera mot att bli kallad Yonson. Och nu
övergick Louis till att tala om honom.
»Det ä’ en präktig karl, den där hederlige Johnson,
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
