Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
Där hördes jämmer och svordomar, medan
männen nedanför trappan åter kravlade sig på fötter.
»Tänd ljus här, någon, min tumme är ur led», sade
en av dem, Parsons, en svartmuskig, tungsint karl, som
var båtstyrare åt Standish — i samma farkost där
Harrison var roddare.
»Den går och dillar omkring där uppe vid pollarne»,
sade Leach och satte sig på kanten av kojen, där jag
var gömd.
Så blev där ett trevande och skrapande med
tändstickor, sedan flammade lampan upp igen, matt och
rykande, och i dess fantastiska sken såg man barbenta
män sköta om sina sår och undersöka sina skador.
Oofty-Oofty fattade tag i Parsons’ tumme, gjorde en
häftig knyck och fick den åter i led. Medan detta
skedde, såg jag, att kanakens knogar hade fått stora
sår ända intill benet. Han visade dem och exponerade
på samma gång med en grimas ett par rader vackra
och vita tänder, i det han förklarade, att såren hade
uppkommit, då han gav Ulv Larsen ett våldsamt slag
för munnen.
»Jaså, det var ni, eran svarta rackare?» frågade
häftigt en vid namn Kelly, irländare-amerikan och
kustbo, för övrigt roddare åt Kerfoot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
