Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menar», sade hon tveksamt med ett förvirrat, men
icke förskräckt uttryck i sina ögon. »Är det kanske
en missuppfattning av mig, att man alltid brukar visa
skeppsbrutna allt möjligt tillmötesgående? Det hela
vore ju endast en småsak, då vi äro så nära land.»
»Uppriktigt sagt, vet jag verkligen ingenting alls»,
sade jag uppmuntrande, »men jag ville bara bereda er
på det värsta, om det värsta skulle drabba er. Vår
kapten är ett odjur, en riktig avgrundsande, och man
kan aldrig förutse, vad hans nästa fantastiska infall
kan bli.»
Jag var på väg att bli upprörd, men hon avbröt mig
med ett: »Aha — jag förstår!» och hennes röst hade
ett trött tonfall. Det var tydligen ansträngande för
henne att tänka. Hon måste vara alldeles förbi av
trötthet.
Hon gjorde inga vidare frågor, och jag sade icke
heller någonting, utan följde i stället Ulv Larsens
uppmaning att göra det så komfortabelt för henne som
möjligt. Jag sysslade omkring henne på rent
hus-moderligt manér, gick efter lindrande medel för hennes
brända hud, plundrade Ulv Larsens privata förråd på
en butelj portvin, som jag visste fanns där, och gav
Thomas Mugridge anvisningar, hur han skulle ordna
den lediga hytten.
Vinden friskade i helt hastigt, Ghost lade över allt
mer och mer, och när damens hytt var i ordning, sköt
fartyget genom vattnet med rask fart. Jag hade helt
och hållet glömt bort, att Leach och Johnson funnos
till, då »Båt, olioj!» plötsligt skallade uppifrån däck
likt ett åskslag. Det var intet tvivel om att det var
Smokes röst, som vrålade från masttoppen. Jag
2li>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
