Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag började nästan tvivla på nytt. Icke för att jag
var rädd för kärleken eller motvillig att råka ut för
den. Tvärtom! Jag hade ständigt varit idealist i
den mest utpräglade grad, och min filosofi hade alltid
erkänt och prisat kärleken som det största i världen,
som varandets mål och höjdpunkt, som det mest
utsökta tillstånd av glädje och lycka, vartill livet kunde
uppdrivas, som någonting vilket mer än allt annat
borde hälsas med fröjd och välkomnas och finna hjärtat
vidöppet. Men nu, då kärleken hade kommit, kunde
jag knappast tro det. Jag kunde nog icke vara så
lycklig. Det var för härligt, mycket för härligt att
vara sant. Jag tänkte på Symons ord:
»Och alla dessa år har jag vandrat omkring
bland massor av kvinnor oeh sökt efter dig!»
Och så hade jag upphört att söka. Det största i
världen var icke för mig, så hade jag tänkt.
Furu-seth hade rätt. Jag var abnorm på något sätt, »ett
känslolöst odjur», en besynnerlig bokvurm, som ej
hade sinne för andra fröjder än intelligensens. Och
fastän jag i alla mina dagar hade varit omgiven av
kvinnor, hade jag uppskattat dem från estetisk
synpunkt, men ingenting mer. Jag hade verkligen
emellanåt betraktat mig som en utomstående, ett slags
munknatur, förnekad såväl den varaktiga som den
flyktiga ömma lidelsen, vilken jag så väl förstod hos
andra. Och nu hade den kommit! Oanad och utan
något förebud hade den infunnit sig. I ett tillstånd,
som måste ha varit extatiskt, lämnade jag min plats
invid trappan och gick framåt däcket, mumlande på
en vers av mrs Browning, vari hon säger:
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
