Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vi hade sannerligen orsak därtill, då vi på nära
håll sågo deras glimmande betar och hundlika nosar.
»Jag har alltid trott, att sälar ä’ rädda för
människor», sade jag. »Och hur kan jag veta, att de inte
ä’ det», tilläde jag strax efteråt, sedan jag hade tagit
ännu ett par årtag utmed stranden. »Om jag nu helt
djärvt ginge i land, skulle de kanske rusa i väg, så att
jag inte finge tag i en enda.»
Jag tvekade fortfarande.
»Jag har en gång hört talas om en man, som gav
sig in på en samlingsplats för vildgäss», sade Maud.
»Och de dödade honom.»
»Gässen?»
»Ja, gässen. Min bror talade om det för mig, då
jag var en liten flicka.»
»Men jag vet, att man brukar klubba sälar»,
envisades jag.
»Jag tänker, att tundragräset blir ett ypperligt tak»,
sade hon.
Tvärt emot vad hon åsyftade gjorde hennes ord
mig alldeles vild på att framhärda i mitt företag. Jag
kunde ju icke visa mig feg inför henne.
»Här går det att lägga till», sade jag och backade
med ena åran, så att fören rände upp på land.
Jag steg ur båten och närmade mig tappert en
lång-manad sälhanne, som låg omgiven av sina honor.
Jag var beväpnad med den vanliga klubban, som
roddarna använda för att slå ihjäl sårade sälar, vilka
harpuneras ombord av jägarna. Klubban var endast
halvannan fot lång, och i min sublima okunnighet
hade jag ingen aning om att de klubbor, som man i
land använder vid plundringståg inåt sälarnas sam-
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
