Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så vaknade jag 0111 igen, jag sov icke längre så godt
som förut. Jag strök eld på en tändsticka och såg på
mitt ur. Klockan var tolv. Och jag hade icke gått
ifrån däcket förrän tre! Jag skulle ha blivit helt
förvirrad, om jag icke hade gissat mig till, hur det hängde
ihop. Det var icke underligt, att jag ej längre kunde
sova oavbrutet. Jag hade sovit i tjugu en timmar.
En stund låg jag och lyssnade till Ghosts rörelser, till
havets dunkande och vindens dova brus över däck;
sedan vände jag mig åt sidan och sov i ro ända till
morgonen.
Då jag steg upp klockan sju såg jag icke alls till
Maud, och jag förmodade, att hon var i kabyssen och
lagade till frukosten. På däck fann jag att Ghost
skötte sig präktigt under sina lappade segel. Eld
brann i kabyssen och vatten stod och kokade, men där
fanns ingen Maud.
Jag fann henne slutligen därnere vid Ulv Larsens
läger. Jag såg på honom —• mannen, som hade slungats
ned från livskraftens högsta höjd för att bli levande
begravd och leva ett liv, som var värre än döden. Det
hade kommit en slapphet över hans uttryckslösa
ansikte, som var någonting nytt. Maud såg på 111ig —
och jag förstod.
»Hans liv släcktes under stormen», sade jag.
»Men han lever ännu», svarade hon med orubblig tro.
»Han hade för mycken kraft.»
»Ja», sade hon, »men nu är den honom icke längre
till hinders. Hans ande är frigjord.»
»Ja, hans ande är frigjord», instämde jag. Och jag
tog hennes hand och förde henne med mig upp på
däck.
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
