Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styvsint att be om ursäkt arbetade sig Mason fram
i spetsen för kavalkaden, föga anande att det låg
fara i luften. Flodstranden var tätt bevuxen med
träd, mellan vilka de resande banade sig väg.
Femtio fot eller något mera från vägen reste sig
en mäktig fura. I generationer hade den stått där,
och under generationer hade ödet haft dess slut
bestämt — kanske också i fråga om Masons.
Mason stannade för att fästa en rem som lossnat
på hans ena mockasin. Slädarna gjorde halt, och
hundarna lade sig ner i snön utan ett ljud.
Stillheten var skrämmande; inte en fläkt förnams i den
frostiga skogen. Kölden och tystnaden hade
kommit naturens hjärta att isas och tvungit dess
darrande läppar till tystnad. Då drog en suck genom
rymden — de tycktes inte riktigt höra den, men
de kände den som ett förebud till en rörelse i en
orörlig värld. Och så hade den stora furan, tyngd
av år och snö, spelat ut sin roll i livet. Mason
hörde det varnande Ikjnastrandet och försökte
springa upp, men när han nästan rest sig, träffades
han av ett krossande slag över skuldran.
Den plötsliga faran, den hastiga döden — hur
ofta hade inte Malemute Kid stått inför den! Och
furans barr darrade ännu då han gav sina order
och ingrep. Indianflickan svimmade irite heller
eller började med någon fåfäng jämmer, som
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
