Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. I fjärran land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kallt och mörkt, och han och Weatherbee voro,
de enda invånarna. Weatherbee var en Caliban, ett
vidunder, fjättrat vid honom för evigt, straffet för
något förgätet brott.
Han levde tillsammans med döden bland de döda,
berövad sin manlighet genom känslan av sin egen
obetydlighet, krossad under den slumrande
omgivningens passiva herravälde. Storheten i allt som
omgav honom förfärade honom. Allt var
superla-tivt utom han själv — den absoluta frånvaron av
blåst och rörelse, den ofantliga vidden av den
snö-höljda vildmarken, den höga himlen och den djupa
tystnaden. Den där väderflöjeln — om den blott
ville röra på sig. Om blott en åskskräll ville
komma och skogen gå upp i flammor. Om himmeln
ville rulla sig som en pergamentsrulle eller Yttersta
dagens basuner ljuda — blott någonting ville hända.
Men nej, ingenting rörde sig. Tystnaden ruvade
fortfarande och Nordlandsskräcken fick sitt grepp
om hans hj ärterötter.
En gång påträffade han, likt en andra Robinson
Crusoe, nere vid stranden ett spår — det svaga
spåret efter en hare i den tunna skaren. Det var en
uppenbarelse för honom. Det fanns således liv i
Nordlandet. Han ville följa spåret, se på det och
frossa av anblicken av det. Han glömde sina
svullna muskler och plumsade omkring i den djupa snön
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
