Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. För mannen på långfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pinande smärta, som förvred hans ansikte.
Övertäckta med rimfrost lågo hundarna hoprullade i
snön, och det var nästan omöjligt att få dem på
benen. De stackars djuren tjöto under piskornas
vinande slag, ty hundförarna voro rasande och
grymma. Först sedan Babette, som var ledarhund,
skurits ur draglinorna, kunde de få loss släden och
komma iväg.
— En smutsig skrävlare och lögnare! Må tusan
ta honom! En tjuv! Sämre än en indian! Det var
tydligt att de voro rasande — först och främst för
att de blivit lurade och sedan över den skymf, som
tillfogats Nordlandets moral, vilken sätter
redbarheten såsom mannens dyrbaraste skatt före allt
annat. — Och vi hjälpte honom, även sedan vi fått
veta vad han gjort. Allas ögon voro riktade
förebrående på Malemute Kid, som reste sig ur hörnet,
där han pysslat om Babette, och tyst tömde bålen
för en sista omgång.
— Det är en kall natt, pojkar — en bistert kall
natt, var hans något kringgående början av hans
försvarstal. Ni har alla varit ute på långfärd och vet
vad det vill säga. Sparka inte en hund, då den är
slut. Ni har bara hört den ena parten. En
renhårigare man än Jack Westondale har aldrig ätit ur
samma gryta eller delat filtar med er och mig. Sista
hösten lämnade han alla sina besparingar, fyrtio
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
