Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Prästens kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt vände sina snöskor mot norr. Det behöver
knappast sägas, att Grace Benthams snöskor aldrig
tilläto hans spår att bli kalla. Tvärtom, innan deras
vedermödor sett den tredje dagen, var det mannen
som följde i hennes spår och kvinnan som banade
väg. Naturligtvis bytte de plats, om någon kom i
sikte, och Benthams manlighet led inte något avbräck
inför de vägfarande, som likt andar passerade dem
på den tysta vägen. Det finns sådana män.
Hur en sådan man och en sådan kvinna kommit
att kopplats samman för att dela ljuvt och lett, är
utan betydelse för denna berättelse. Sådana
äktenskap möta vi ofta i livet, och de som ingå dem, ja
till och med de som litet närmare granska dem,
förlora lätt den vackra tron på naturens
anpassningsförmåga.
Edwin Bentham var en pojke, som av misstag
fått en mans gestalt, — en pojke, som med största
jämnmod kunde plocka sönder en fjäril, vinge efter
vinge, eller falla samman av skräck inför en svag,
men modig kamrat, knappast hälften så stor som han
själv. Han var en egoistisk, kinkig barnunge, dold
bakom en mans mustascher och gestalt och
överdragen med en tunn fernissa av bildning och konvenans.
Ja, han var en klubbman och sällskapsmänniska av
det slag som är en prydnad för sällskapslivet och
som säger banaliteter med en charm och ett allvar
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
