Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varav den kom sig, anade han inte vad som var
deras hemliga livskraft — hederns och lagens bud.
Och det var först genom under åratal förvärvade
erfarenheter han till slut lärt sig att förstå. Men
sedan han en gång väl lärt sig förstå dessa bud,
förstod han som främling dem bättre än till och med
de vita själva. Som indian hade han åstadkommit
det omöjliga.
Härigenom hade hos honom fötts ett visst förakt
för hans eget folk — ett förakt, som han vanligen
brukade dölja, men som nu i form av en ström av
svordomar och förbannelser bröt ut över Kah-Chutes
och Gowhees huvuden. De kröpo ihop inför honom
som ett koppel morrande varghundar, för fega för
att hoppa på honom, för mycket varglika för att
kunna låta bli att visa tänderna. De voro inte
vackra dessa båda indianer. Sitka Charley var
emellertid inte heller själv någon skönhet. Ansiktena
voro magerlagda och knotiga och kinderna voro
täckta av sårskorpor, sår som än fröso till och än gingo
upp i den starka kölden. Ögonen lyste av den
hemska glöd, som förtvivlan och hunger framkalla. Män
i deras belägenhet hysa ej någon respekt för
hederns och lagens bud och äro icke att lita på. Sitka
Charley visste också detta, och det var därför han
tvingat dem att lämna sina bössor tillsammans med
den övriga lägerutrustningen för tio dagar sedan.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
