Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Vandringslagens bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fällning till dem att vända om efter sin lämnade
börda såg jaktknivarna glimma till, då de drogos
ur slidorna. Det var en ömklig syn, tre svaga män
lyftande sina kraftlösa händer mot varandra inför
vildmarkens majestät. Men de två ryggade tillbaka
inför den ensammes hårda kolvstötar och vände om
likt piskade hundar. Två timmar senare kommo de
med Joe stapplande mellan sig och med Sitka
Char-ley avslutande tåget fram till lägerelden, där de
övriga av sällskapet kröpo samman i lä av
vindskyddet.
— Några få ord, kamrater, innan vi lägger oss
att sova, sade Sitka Charley, sedan de hade slukat
sina små ransoner av osyrat bröd. Han talade till
indianerna på deras eget språk, sedan han först
meddelat de vita, vad han ämnade säga. — Bara
några ord, kamrater, för er egen skull och för att
ni möjligen ska kunna behålla livet. Jag ska säga er,
vad lagen bjuder; den som bryter den måste dö,
och hans död kommer över hans eget huvud. Vi har
passerat "Tystnadens höjder" och vi vandrar nu
längs Stuart Rivers huvudlopp. Det är kanske en
dagsmarsch, kanske flera, kanske många kvar, men
så småningom kommer vi till Yukon och till folk,
som har gott om föda. Det vore väl, om ni tänkte
på lagen. I dag har Kah-Chute och Gowhee, vilka
jag befallde att bana väg, glömt att de äro män
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
