Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. En Odyssé i Nordlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en fjärde hade jagat efter villebråd och dött av
svält o. s. v., och de hade inte kunnat överge guldet
utan dött vid sidan av det på ett eller annat sätt.
Och det värdelösa guldet täckte golvet i hyddan
som en gul drömmatta.
Men hans själ var starkare och hans huvud klart,
mannens, som jag fört så långt. — Ti ha ingenting
att äta,’ sade han, ’och vi vill blott se på detta guld
och se var det kommer ifrån och hur mycket det
finns. Sedan ska vi fort återvända, innan det
bländar oss och berövar oss besinningen. Vi kommer
sedan tillbaka med mera proviant och blir ägare
till alltihop.’ Vi såg alltså på den stora guldådern,
som skar igenom bergväggen som en verklig åder,
och mätte upp den och undersökte den både uppir
från och nedifrån samt stakade ut inmutningen och
märkte träden till tecken på vår rätt. Våra knän
skälvde av brist på föda, våra magar var sjuka och
våra hjärtan slog våldsamt, då vi klättrade uppför
den väldiga klippväggen för sista gången och gav
oss på återväg.
Den sista sträckan måste vi släpa Unga mellan
oss och föll ofta omkull, men till sist nådde vi
fram till förrådsplatsen. Men, o ve, där fanns ingen
proviant. Jag hade utfört min sak bra, ty han trodde
på järvarna och förbannade både dem och sin gud
i samma andedrag. Men Unga var tapper och log
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
