Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom vi ofvan sett, är jorden sferisk och helt
och hållet fritt sväfvande i rymden. Om hon vänder
sig kring sig själf och för oss bort med sig, så kunna
vi icke känna något af hennes rörelse. Ingen
gnidning, intet buller förmärkes. Om åter himlahvalfvet
vrider sig kring jorden, upplyser naturen oss icke
heller om detta. — Vi stå således inför två antaganden:
Antingen måste vi anse, att hela världsalltet
hvarje dag vänder sig kring vår jord, eller också
måste vi antaga, att vårt jordklot lifvas af en egen
vridningsrörelse kring sig själft och besparar
världsalltet detta obegripliga arbete.
Vi upprepa ännu en gång: att uppställa frågan
är att lösa den, och det är omöjligt, att icke hvarje
förnuftig människa skall känna sig öfvertygad om att
det är jorden, som vrider sig.
För mer än tvåtusen år sedan trodde man det,
ty pytagoréerna lärde det, Cicero och Plutarkos tala
om filosofer, hvilka — såsom exempelvis Niketas från
Syrakusa — voro benägna för denna åsikt, och
Ptolemaios anställer långa betraktelser häröfver för att till
slut alldeles oberättigadt framför denna åsikt föredraga
de skenbara företeelsernas system, hvilket erhållit hans
namn. Det är visserligen sant, att i forntiden
vittnesbörden icke voro så påtagliga som i våra dagar. Först
i sextonde århundradet förenade den polske
astronomen Copernicus[1] till ett helt alla de matematiska
betraktelser, hvilka ledde till att förenkla Ptolemaios’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
