Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - En historia från Halstanäs, berättad af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var så ljust nu, att öfversten
såg mannen alldeles tydligt. Det
var sannerligen det fulaste ansikte
han någonsin sett. Han hade grå
grisögon och intryckt näsa och ett
tunnt och borstigt skägg. Inte kunde
han säga, att mannen var lik ett
djur, ty djur äro oftast vackra. Men
han hade dock ett djuriskt märke
öfver sig. Hans underkäk var
framskjuten, hakan var tjock, och hans
panna försvann alldeles under det
lurfviga håret.
Han nickade åt öfversten tre
gånger och mellan hvar gång flinade
han till med ett bredt grin. Så
sträckte han fram en hand, som var
röd af blod, och visade den liksom
triumferande.
Anda hittills hade öfversten suttit
stilla i någon slags förlamning, men
nu rusade han upp och var borta
vid dörren i två steg. Men när han
kom dit, så var karlen borta och
dörren stängd.
öfversten ämnade just ropa och
bulta, då det föll honom in, att
dörren måste vara reglad från hans
sida, såsom han själf hade gjort det
på kvällen. Och när han undersökte
den, var det så, och den hade
ingalunda varit öppnad.
Och det kom som en slags
blygsel öfver öfversten, att han på Sina
gamla dar hade börjat se spöken.
Han gick och lade sig utan vidare.
Då natten ändtligen var öfver och
frukosten äten, var öfversten än mer
skamsen öfver sig själf. Han hade
skrämt upp sig så, att han både
darrat och kallsvettat. Han nämnde
ej ett ord om hela historien.
Men framme på dagen voro
Vest-blad och han ute på en promenad
]åmg ägorna. Och då de nu råkade
gå förbi en arbetare, som stod och
skar upp torf ur ett dike, kände
Beerencreutz igen honom. Det var
mannen, som han sett på natten,
han kände igen honom drag tör
drag.
»Käre bror, den mannen skulle
jag ej behålla i min tjänst en dag
längre», sade Beerencreutz, då de
gått ett stycke.
Och nu berättade han Vestblad
hvad han hade sett under natten.
»Jag berättar detta endast och
allenast för att bror skall låta varna
sig och drifva bort denna människa
ur sin tjänst».
Men Vestblad ville ej, han ville
ej drifva bort just denne arbetare.
Och då Beerencreutz blef allt
enträgnare, erkände han till sist, att
han ej ville göra den mannen något,
därför att han var son till en
rote-käring, som dött på Viksta nära
Ekeby. »Bror minns nog historien»,
tillade han.
»Är det så, då skulle jag hällre
fara till världens ända än lefva en
dag i närheten af den mannen»,
sade Beerencreutz.
Och en timme därefter reste han
sin väg och var då nära nog i
vredesmod öfver att ej hans varning
blifvit åtlydd.
»Här sker en olycka, innan jag
kommer hit igen», sade öfversten
till Vestblad, då han tog farväl.
Nästa år vid samma tid gjorde
sig öfversten redo att fara till
Hal-stanäs. Men innan han kom fram,
fick han höra hemska nyheter
därifrån. På slaget ett år efter den
natten, då han legat där, hade
fanjunkare Vestblad och hans hustru
inne i sin sängkammare blifvit
mördade af en bland sina torpare, en
man med tjock tjurhals och intryckt
näsa och grisögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
