Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) / 31 (1898-1908) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Första boken. De båda skönheterna. Första kapitlet. En kväll på operan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fången på Cayo Toro. (»A LOST AMERICAN») EN BERÄTTELSE FRÅN KUBA AF ARCHIBALD CLAVERING GUNTER. Öfversättning af J. GRANLUND.

FÖRSTA BOKEN.

DE BÅDA SKÖNHETERNA.

FÖRSTA KAPITLET.

EN KVÄLL PÅ OPERAN.

Det är onsdagsaftonen den 4
november i herrens år 1873.

Capoul har sjungit sina ljufvaste och
ömmaste toner.

Den underbart dramatiska timbren i
Kristina Nilssons röst, sammansmältande
med hans i finalen till denna ljufva
kärlekssång, som alltid går till hjärtat
på man och kvinna: »Sommarens sista
ros», har dallrat genom salongen, där
slutmelodien dränktes af entusiastiska
applåder från ett öfverfyldt hus, då
miss Blanche Grayson i sin parterrloge,
makligt kiappande händerna enligt de
flesta amerikanska damers sed, plötsligt
vänder sig om till sin halfsyster och
hviskar: »Kors, jag tror du gråter, Laura?»

»Ja, h varför skulle jag inte kunna
gråta vid en kärlekssång lika väl som
skratta?» hviskar till svar seflorita
Morales, riktande ett par djupa, mörka,
svärmiska ögon mot sin halfsysters
strålande, lifliga blå och tillägger
stammande: »Du vet...»

*Ja, Jag anar det* Men för Guds
skull, låt inte honom märka någonting.
Senor Luis Vidal kan också ana nå-

got», infaller miss Blanche nervöst, i
det hon kastar en betecknande blick
öfver sin hvita axel på en vacker ung
man af något utländskt utseende, som
står midt i den vanliga klungan af
»konstälskande» vid ingången till
parterr-raden och riktar sina mörka ögon
icke mot scenen utan på de båda unga
flickorna, som hviskande samtala med
hvarandra.

Och sefior Luis Vidal har all
anledning att vända blicken åt detta håll,
ty det finns inga vackrare flickor än
miss Blanche Grayson, nitton år, och
hennes halfsyster, seflorita Laura
Morales, æiatis tjugotvå, i den samling
skönheter, som brukade komma
par-terrlogema i den gamla Academy att
likna buketter af praktfulla
amerikanska blommor i »den gamla goda tiden»,
då en Max Strakosch, en Campanini,
en Capoul och en Maurel framkallade
hänryckta suckar från det kvinnliga
New York, medan en Nilsson, en Lucca
och en Duval kom den italienska
kolonien på galleriet däruppe att med hela
styrkan af romanska lungor och med
ali kontinental styrka och lifaktighet i
uttrycket skrika: »Brava! Bravissima!»

Synbarligen skulle seflor Vidal gärna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>