Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1899 - Klassicitet och germanism, af N. H—n - Jasminer, af K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med klassicitet förstår Heidenstam
den odling, som uppnådde sin mest
samlade och fulländade utbildning i
hellenismen, men som äfven sträcker
sina yttersta förgreningar till våra
dagar, och hvilkens mest karaktäristiska
drag är dess aristokratiska objektivism.
Germanismen åter anser han vara
subjektiv, och han liknar den vid en
långt från städerna belägen
klockare-gård, fylld af oväsen från piglock och
pianodunder med alla tio fingrame,
och i hvars ljusdunkel färgerna
hopsmälta i den ekgula ofärg, som låter
oss tro att en sjuk katt gått fram
öf-ver alla nordeuropas salspanel.
Som man ser äro hans bilder ganska
drastiska. Hela boken är för öfrigt
hållen i ett öfverlastadt bildspråk, som
på sina ställen snarare blir dunkelt
än målande. Tankame fladdra hit och
dit, och man har stundom svårt att
upptäcka den förbindande tråden
mellan dem.
Naturligtvis är — som man af hans
diKtning kan vänta — hans sympati
på klassicitetens sida. Germanismen
är en plebej, en barbar, hvilkens
förnämsta vapen är humor. Hvad är då
denna humor? Dålig smak, låter
Heidenstam Aiskylos svara — och det är
icke fritt från, att han själf tänker
detsamma.
Heidenstam anser att germanismen
förfular, förgrofvar lifvet. Men nu är
frågan den, om icke vi, öfverförfinade
fin-de-siecle-människor, som peta med
känslor och vackra ord, just behöfde
förenkla oss en smula.
(Alb. Bonnier. 66 sid. Pris kr.
i: 25.) A\ H—n.
JASMINER.
»Det vissnar, vissnar. Vårens friskhet flytt» —
Så står det i inledningssonetten till
sista diktsamlingen af den nyligen
af-lidne skalden Emil Kleen. Denna
diktsamling innehåller trenne grupper af
sånger, »Jasminer», efter h vilka det
lilla häftet fått sitt namn, »Skuggor»
och »Några visor».
»Det vissnar, vissnar...» Det är
inledningsackordet. Så vänder man blad
för blad. I fylliga, kända rytmer vaggas
man från den ena stämningen till den
andra. Där är glädje och där är sorg,
men ingen öfversvallande entusiasm,
ingen hopplös förtviflan. Måtta
öfver-allt — resignation . . . Där skymta
tjusande kvinnor, men de äro sällan
där för glädjens — den friska glädjens,
lyckans skull. Där strålar det härligaste
solsken, men skalden ser det oftast
genom en dimma af vemod och grubbel,
som hans eget sjukliga lynne skapat.
När man därför hunnit till dikthäftets
sista blad, så kan man ej annat än
bekräfta skaldens egna ord: »Vårens
friskhet flytt...» Hvad är behållningen
af dessa 90 sidor fylligt klingande
musikaliska vers? Säkerligen ingen annan
än bilden af en vacker flicka med blondt
hår. Än står hon där i naken fägring
som Danae, famnad af den
blomräg-nande guden. Än står hon röd och
varm på slåtterfältet, famnad af den
förälskade ynglingen. Men aldrig se
vi henne famnad af diktaren själf! Det
tyckes endast ha blifvit honom
för-unnadt att väfva in denna »knga
blondin» i sina »drömmars spånad», och
gripande är hans utrop i den lilla
hänförande dikten »En rägn- och
vemods-visa» :
»Ack, lifsens flödande källa,
ack vårens lycka och ve!»
Och vidare:
Men all den längtan, som gömmes
i hjärtats gömdaste vrå,
den skyggaste längtan, som drömmes —
den mäktar ej solen nå.»
Denna »den skyggaste längtan som
gömmes i hjärtats gömdaste vrå» —
denna längtan, hvilken ej mäktar nå
solen, den är det, som skapat skaldens
melodi, däraf den elegiska tonen —
därför drömmar och stämningar i stället
för värklighet. (Gustaf Lindström. 1:50).
K. J—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
