Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så skiides de två.
Nu satt Frida ensam i den lilla
salongen, der hon tillbragt så många
glada, sorgfria timmar. Hon satt
ensam och hennes hjerta var tungt.
Det ringde på tamburdörren. Hon
ville ej taga emot besök. Men — det
var för sent: hennes kusin, Ella
Hvitmark stod redan på tröskeln.
Så roligt att Frida var hemma! —
och ensam! — Nu kunde de få språkas
vid . . .
Hur stod det till med Frida nu för
tiden? De hade ej träffats på flera
veckor. Frida såg krasslig ut — ja
— riktigt skral! — Var hon sjuk?
Visst inte. Hon hade bara litet huf-
vudvärk i kväll.
Så? Ja — det kunde man se.
Hennes ögon voro så matta! Det såg
nästan ut som hade hon gråtit. ..
Frida rodnade . .. Det var ju litet
tomt nu i hemmet sedan hennes far
var död. Hon kände sig ledsen ibland.
Det var ju så naturligt. —Nå! När
skulle bröllopet bli? —
Bröllopet 1 Frida stammade . . . Det
— det var inte bestämdt ännu.
Inte bestämdt! (Elias röst blef skarp.)
Det var märkvärdigt! Hvad väntade
de på!
Det var ganska svårt att förklara . .
Fridas uppgifter blefvo sväfvande. Hon
våndades. — Hvarför skulle Ella
komma och plåga henne — just i kväll.
Hon var så trött .. .
Nu brast det lös. Ella kunde inte
uthärda att höra sådana dumheter.
Voro ej papperen klara? Sådant
nonsens! — Det var bara omsvep ...
Kunde inte Frida se att Göran bara dref
gäck med henne. Hon gjorde sig till
ett åtlöje i hela staden. — Ja — det
var riktigt genant för Ella, som var
släkt med henne . . . Göran hade
skrutit med att han inte kunde bli kvitt
fulingen, emedan hon var så kär i
honom . . . Det är nedrigt af en karl att
bära sig åt så mot en flicka. Han
var en dålig människa. Frida kunde
vara glad att hon slapp honom. Ella
hade kommit dit enkom för att be
henne för guds skull slå upp genast!
— Det gick inte an .. . Frida måste
slå upp, om hon hade en gnista af
värdighet kvar!
Frida var mållös. Hur kunde
människorna vara så elaka?
Elaka? Jo — det var tacken därför
att Ella skyndat dit, af tillgifvenhet
för Frida. Hon hade varit bortbjuden
men skickat återbud — för Fridas skull.
Det var ju nödvändigt att hon finge
veta att på klubben kvällen förut —
så hade de tagit henne till driftkuckul
Elias man hade berättat henne alltihop.
Göran var den förste att göra narr af
henne. Han hade friat till henne för
pängarnas skull — han hade aldrig
brytt sig om henne — och nu önskade
han bli henne kvitt.
Fridas milda ögon blixtrade af vrede!
Det var en infami! Hon skulle vara
förrådd, förnekad och begabbad, af
honom som Gud skänkt henne till stöd
och värn i lifvet? Omöjligt! Det var
ej sannt! — Hur vågade Ella tala så
om Fridas fästman!
Nej det var för starkt! Frida trodde
henne inte! Men där fanns vittnen!
Hvad intresse kunde för resten Ella
ha af att lägga sig i Fridas affarer!
Det var hennes plikt som släkting att
ingripa... — Ja — nu hade hon
sagt hvad hon hade att säga! — Nu
tvådde hon sina händer. Det var henne
ofattligt att Frida icke skickade ringen
tillbaka — genast hon fick spegeln . ..
Spegeln I — Frida stirrade på henne.
Ja — spegeln! Hade Göran kanske
inte gett henne en spegel till julklapp?
Behöfdes det något bättre bevis. Det
var den allra oförsyntaste drift. ..
Spegeln... Ja, visst––-Där stod den
–––Det var då sannt––––-o! Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
