Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Tvänne skaldehem, af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBLIOTEKET PÅ BJÖRKUDDEN.
pelius
stän-digt tog in
under sina
hufvudstads
besök och
hvilket han
äfven
rekommenderat åt mig
— begaf mig
till
järnvägsstationen
och köpte
biljett till
Dickursby.
Väl
ditkom-men, styrde
jag mina
steg till
gäst-gifvaregår-den och beställde skjuts till
Björkudden. Jag visste, att dess blide herre
inte var hemma, utan sedan några
veckor tillbaka vistades uppe i sin
födelsebygd i Nykarleby-trakten, där
åttioåringen fiskade och seglade af
hjärtans lust. Ledsamt nog tillät mig
icke tiden att afvakta hans återkomst,
jag fick trösta mig med att jag haft
lyckan sammanträffa med honom förut.
Snart spändes därför en af dessa
genuint finska kärror, hvilka hafva
starkt släkttycke med våra
farföräldrars rapphönor, och så kuskade vi
iväg den tämligen dryga biten fram
till Björkudden.
Redan innan man kommer dit,
vet man att så skall Sylvias skald
bo, och värkligheten jäfvar ej
inbillningen. Det är ju ett gammalt
talesätt, att man ej bör se sin
favoritförfattare, för att inte slita honom
från den piedestal, på hvilken man
ställt honom. Men på Topelius
passar ej detta in. Hvarken i hans
person eller hans hem rådde någon
disharmoni. Båda lysa de för mitt
minne med skimret af de stjärnor,
till hvilka han slutligen gick . . .
Jag gästade en gång en annan stor
mans hem, äfven han sitt lands och
sitt folks stolthet; jag menar Maurus
Jokai, »Ungerns nationalhelgon».
Han tronade i ett brokigt vimmel af
lagerkransar af textade, prunkande
adresser jämte äreskänker af alla
slag. Hade Topelius så velat, hade
äfven han kunnat vara omgifven af
all denna grannlåt, men det ville han
inte alls. Hans arbetsrum andades
endast flit och flärdlöshet. Dock, när
jag satt vid hans skrifbord och slog
upp den stora boken för att skrifva
något däri, kände jag mig många
gånger enklare än när jag författade
min studentkria i världen, och jag
tänkte visligen, att hvad jag än
månde fantisera ihop, blefve det dock
alltför tarfligt att fästa i denna bok,
tillhörig honom, på hvars
författarskap man kunde sätta som exponent
den underbara strofen:
Några sånger har jag sjungit
Som en hämpling uti skogen,
Som en ensam vind i granens
Dunkelgröna sommarkrona,
Sjungit dem för Ellis glädje
Och för Ainas aftontankar.
Då har Selmas panna ljusnat,
Då har Fannys ögon skimrat
Och min Emmas blida blickar
Klarare än stjärnor strålat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
