Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Praxiteles. En teckning ur antikens konsthistoria. Af August Hahr - Londons »Tower». Af E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning af litterära underrättelser eller af
mynt, skurna stenar o. dyl. utpeka den
eller den statyn som direkt återgifvande
en staty af Praxiteles. De antika
konstnärerna lånade nämligen ogeneradt hela
kompositioner med kanske några smärre
förändringar, men de kunde också nöja
sig med att taga ett ställningsmotiv,
ett draperimotiv eller ett
handlingsmotiv och använda det för egna ändamål.
Att därför så snart man finner en om
mästaren erinrande bild, t. ex.
»Sofok-les», »Sardanapal» eller »Afrodite från
Aries», genast tro sig hittat ett nummer
till katalogen öfver hans verk, är nog
kanske för lättvindigt, i all synnerhet
när man betänker, i huru hög grad
hellenismens tankefattiga konstnärer
anlitade hans verk.
Praxiteles äro vi emellertid lyckliga
att bäst känna af alla de store grekiske
bildhuggarne — tack vare hans Hermes
i Olympia, från hvilken hvarje
bedöm-raande af mästarens konst därför bör
utgå. I behandlingen af det själiska står
han högst i forntiden — åtminstone
så vidt vi hittills veta. Ingen förmår
som han i marmom ingjuta en dar-
rande, lefvande stämning, ingen äger
denna fina, svärmiska drömton, som
så betog antikens människor och i ännu
högre gläd. borde verka på oss,
sen-boma barn, hos hvilka stämningslifvets
tolkning blifvit det väsentliga i
målarkonsten och skulpturen. Men antikens
kännemärken bär han likafullt. Hans
verk äga denna lugna måttfullhet, denna
»sofrosyne», som karaktäriserar den
klassiska konstens bästa dagar och som
i moderna efterhärmningar af antiken
sällan kunnat nås utan att följas af
förstelnande köld. Men de ha vidare
den blommande grekiska världens hela
vårfriska ungdom, dess ogrumlade
harmoni och tjusande omedvetenhet och
synas skapade utan; ringaste svårighet,
liknande blixtlikt framsprungna dikter.
Dock må vi härvid ur konsthistorisk
synpunkt ej glömma den bakgrund mot
hvilken de böra ses: en århundraden
gammal konstutveckling af sällsynt
kraft och rikedom och af en af
indi-vidualitetema i så ringa grad som
möjligt bruten slutenhet och enhetlighet,
hvartill inom konstens värld intet
motstycke finnes.
LONDONS "TOWER".
Af E. F.
Iro för det bullrande citylifvet och i
en nästan småstadsaktig omgifning
— ej långt från S:t Katherine’s och
London Docks — höjer The Tower
sitt massiva virrvarr af murar och torn.
Sekel efter sekel ha här rifvit ned och
byggt upp, och det nuvarande Tower
liknar ej mycket den ursprungliga, starkt
befästade kungaborg (YVhite Tower), som
mot slutet af iooo-talet uppfördes af
Vilhelm eröfraren, delvis i syfte att
väma monarken i oroliga tider.
Öfver det hela hvilar något
oåtkomligt och dystert och den reflexionen
tränger sig ovillkorligen på en, att det
ändå är en passande ram för allt hvad
den inneslutit af mörkt, blodigt och
tragiskt i Englands svunna historia.
• Turisten, som kommit hit för att se
och studera, går vanligen in genom
»the lions’ gate», så kallad emedan det
kungliga menageriet förr hade sin plats
där — det är nu för en del år sedan
flyttadt till Zoological Garden i Regents
Park. När drottning Viktoria som barn
första gången besökte Towern, lär hon
ha förklarat att »the lions gate» med
sina lefvande lejon var det
intressantaste af allt 1 Har man emellertid
lämnat denna barnsliga ståndpunkt bakom
sig, går ens syn på tingen i en annan
riktning och de äro väl få som ej ryc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
