Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Smedens sånger. Af Ernst Högman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMEDENS
I.
Från min smedja gnistor springa
ut i kvällen, mörk och kall,
medan mina släggor klinga
hårdt mot glödande ncietall.
Väl jag hör, hur stormen hviner
kring min gamla smedjas dörr,
men min härd af lågor skiner,
hvilka värma nu som förr.
Väl jag anar ulf, som ströfvar
genom vinterskrudad skog,
väl mig frestar rus, som döfvar
mot den sorg, som pinat nog.
Men som man mitt kval jag lide
och med lust i natt och storm
må jag hamra ut mitt smide,
tills det fått sin rätta form!
Därför skall hvart finger knytas
om min släggas blanka skaft
och metallens motstånd brytas
af min unga mannakraft.
Sällan når en sträfvan målet —
pusta bälg, du låga brinn! —
men för hvarje slag mot stålet
smider jag en önskan in.
II.
Nu må ej släggan dröja,
men falla tung och stark
på järnet, som skall plöja
en gång i oröjd mark!
SÅNGER.
I vårens morgondager
med rodnad öfver skog,
när hängbjörk knoppas fager,
då brottas du, min plog,
i mull med ogräsbrodden,
som, dittills oberörd,
skall lämna rum för sådden
till framtids gyllne skörd.
Smid på, min tunga slägga,
det gäller mer än förr!
En plog jag ville lägga
vid hvarje svensk mans dörr
och bedja honom gripa
i den med kraftig hand,
dess bill mot stenar slipa
och plöja upp sitt land.
När stelnad mull då bräcktes
emellan fjäll och kust,
hans kärlek kanske väcktes
till egen torfvas must.
Den kärleken har taggar
och ger ej sötma strax,
men är hvart strå, som vaggar,
där säden går i ax.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
