Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följa med på en dylik resa. Mycket
ha vi nu hört i regementet om andra
trakter. Undrar just, om jorden är sig
lik öfverallt — om den ser ut
öfver-allt på samma sätt som här i våra
nejder.»
»Icke är det väl mycken skillnad,
tanker jag», genmälde Vasilij. »Far
säger att floden blir vidare och vidare
ju längre ned man kommer, men
annars äro stränderna betäckta än af äng
och än af skog — just som här.
Endast på ett ställe skall det vara ett
bärg. Där kan man ej se öfver
stranden, man må nu sträcka på sig aldrig
så. — Otrefligt vore det, tycker jag,
att vara i en sådan gryta.»
»Ja, gud bevare oss för att bo i ett
land, sådant som det Josif berättade
om, det där där nere i söder, där
marken icke är slät och jämn på ett enda
ställe och där man har höga väggar
omkring sig hvart man ser. Kusligt
vore det att sitta så där instängd och
att behöfva klättra för hvart steg man
vill ta. Det enda är att de där höga
väggame kanske hålla kölden borta om
vintrame, och se den är man gärna af
med. Inte måtte människorna som bo
där ändock vara riktigt af samma slag
som vi, ty då skulle de allt vandra
därifrån med samma.»
De båda vakterna tego en stund.
Vasilij tycktes fundera på någonting.
»Andrej», började han slutligen. »Tror
du att alla människor värkligen äro
likadana? Tror du att alla äro lika
inför vår Herre? Där ha vi nu
office-rame till exempel. Aldrig tala de till
oss som till bröder. Kunna vi ej göra
dem i lag skrika de: ’Åsna, hund, är
du galen — hvad gör du för
dumheter, gå och häng dig, om du ej kan
göra bättre’! Och dock gör man så
godt man kan. Inte skrika vi så åt
h varan dra, och än mindre våga vi svara
dem på samma sätt. Och så slå de
oss, om det är riktigt illa. Visserligen
måste de vara förnämare än vi äfven
inför Gud, ty icke skulle sådant annars
få ske.»
»Dumheter pratar du nu, Vasjka»,
svarade Andrej. »Människor som vi
äro de väl ändå, fastän de blifvit litet
högre ställda i detta lifvet. Gud ställde,
en på en plats, en på en annan. Icke
får man klaga, fast man kommit i en
ringare ställning; det är så Guds vilja.
Efter döden äro vi nog lika allihop ...»
»Kanske du har rätt», återtog
Vasilij, »men icke alldeles i alla fall. En
finns det, som lär se ut alldeles som
vi vanliga dödliga — men inte vill du
väl påstå, att han icke i ett annat lif
som i detta är för mer än vi.»
»Hvem menar du nu?» sporde
An-drej.
»Zaren, Andruska, zaren», genmälde
hans vän i nästan hviskande ton —
»zaren, allas vår herre och fader,
menar jag. Han är nog i stället för Gud
här på jorden. Se blott —■ alla äro
vi till blott för att lyda hans bud och
jämna hans väg. — Står icke
hvar-enda soldat i hela Ryssland på vakt
för honom, nu när han reser. Tror
du sådant skulle ställas till för någon
annan människa?»
»Ja, , men hör du»,, började Andrej
åter med en viss skygghet i rösten, »är
det dock inte underligt, att ingen skall
få komma honom nära, fastän han är
vår fader. Icke skulle vi väl taga
någon skada af att se honom — och han
— ja honom kan väl ingen göra
något ondt åt. Det skulle nog Gud
hindra. Och för resten, hvem skulle väl
våga? Är det inte sannt, att det är
lite underligt med hela vakthållningen.
Jag tycker, att hvar och en borde få
den fröjden att se honom, då han
någon gång far förbi. Kanske skulle det
vara lika välsignande som att kyssa
helgonbilderna.»
»Tyst, Andrej, tyst för guds skull!
Säg icke ett ord mera», framstötte
Vasilij, sedan han med bestörtning en
stund hört på sin vän. »Begriper du
icke att du bryter mot order, då du
G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
