Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blickade förskräckt pä honom, Minnet
återvände, afsky blandades med sorgen
på hennes anlete. Hon såg på sin far
— och talade ej mera till Vasilijs
försvar.
Då framträdde en officer, en äldre
man af välvilligt utseende till henne,
fattade hennes hand och sade:
»Flicka, skall du bli hård mot din
fästman och du gubbe, ämnar du
misshandla din son, därför att han gjort
sin plikt? Han har ej handlat af egen
håg, högre bud följde han, då olyckan
skedde.»
Natasa blickade bestört på officeren,
Aleksandr vände sig häftigt mot honom
och ropade:
»Du, som är officer och en hög
herre, skall du ljuga för oss ringe i
en sådan stund! Jag säger dig, det
finnes ingen som skulle våga gifva
sådana befallningar. Hvem är så hög,
att man måste lyda honom, då han
befaller, att man skall döda sin far?
Gud är kärlekens Gud — och någon
annan skulle ej våga slikt.»
»Gubbe», sade officeren, »det
finnes en, hvars ord och gärningar ingen
får döma, en som står öfver oss alla
och blott böjer sig för Gud, i hvars
ställe han är på jorden. Hvad han
befaller är vist och godt, äfven då det
synes oss obegripligt och förskräckligt.
Gubbe, vågar du klandra ett bud, som
utgått från den helige zaren, din och
alla ryssars fader?»
»Zaren», utbrast Aleksandr, med
bäfvan i rösten, »zaren, har han
bjudit Vasilij att skjuta Ivan, som skulle
bli gossens andre far? Är det på zarens
bud Andrej stöttes under tåget, för det
han icke sköt!»
»Zarens bud var, att den som ej
stannade på 300 stegs afstånd från
järnvägen, då man anropade honom, han
skulle skjutas. Din son följde zarens
bud och sköt, då ni ej stannade. Tror
du han gjorde det med lätt hjärta, med
grymhet i själen? Aldrig! Men vant
känslor och tankar måste böja sig
nn-der hans, som råder Öfver alla med
Guds mäktiga nåd. Än en gång, gubbe,
vågar du klandra zaren ?»
Aleksandr Timofejits såg sig
omkring med förvirrade blickar. Var det
sanning, att allt hade skett på zarens
bud — ja, det måste vara sanning, den
mäktige herr officeren ljög inte, det
syntes. En blytung suck arbetade sig
fram ur åldringens bröst. Han gick
långsamt fram till sin son, räckte
honom handen — denna gång till ett
fridens och försoningens handslag.
»Son», sade han sakta, »förlåt mig.
Du har gjort rätt, zarens bud måste
du lyda — låt mig kyssa dig!»
Då sprang äfven den unga flickan,
som genom budet mist både far och
bror på det gräsligaste sätt, fram till
den som sändt kulan i faderns hjärta
— till ynglingen, som hon dock älskade
af all sin själ.
»Vasjka, Vasjka», sade hon, »det
var olycka och ej ogärning, som
dödade dem. Trösta dig, du har gjort
rätt som alltid, min älskling. Beskydde
Gud dig och oss alla!»
»Bröder», ropade då Aleksandr, »må
vi främst bedja Gud beskydda zaren,
må Herren alltid göra oss till hans
lydiga barn! Outgrundliga äro Guds
vägar, outgrundliga äro för oss låga
dödlige den mäktiges vägar, som är
satt att styra oss här på jorden. Må
zaren förlåta oss, att vi ibland i vår
fåvitskhet sätta oss upp mot hans bud
i klandersjukt sinne. Vist och
kärleksfullt handlar han alltid, allt leder han
till det bästa.»
»Ja, barn, Gud bevare zaren», sade
den gamle officeren, och regementet
upprepade orden i skallande kor, som
det borde, upprepade dessa ord, som
hvarje sann ryss först och främst bör
tänka och känna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
