Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Två studentupptåg. Berättade af P. G. S—s. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par mörka, uttrycksfulla ögon
under en höghvälfd panna,
omkransad af ett mörkbrunt hår. Hans
blick var oftast inåtvänd — ty han
tänkte mycket — men då den
kastades utåt, så var det som om den
inifrån till den yttre världen sände
strålar af ljus och värme, och hans
tal var ett klart bevis för att hans
yttre uppträdande ej var blott till
synes, ty det var snille och kärlek
till sanningen och egen fast
öfver-tygelse som dikterade hans ord.
Emellertid kunde han äfven vara
rätt munter och glad i samkväm och
sällskap, ehuru kritikern och
stundom begabbaren lyste igenom,
synnerligen om snusförnuftigheten och
dumheten eller obskurantism* och
vidskepelse ville göra sig gällande; han
gaf då sina motståndare hugg så
att de förstummades.
Han betraktades af kamraterna
som ett ljus och af professorerna
såsom ovanligt begåfvad, ehuru
många af dessa senare med lika mycken
öfverraskning som misstro följde hans
forskningsifver, och de blefvo
synnerligen illa till mods, då han —
för upplysnings vinnande, som han
föregaf — framställde så kvistiga
frågor, att de ej visste huru de skulle
besvara dem. Nedrifvande de
stängsel, inom hvilka man vid
universitetet ville såsom oomkullkastliga
sanningar kringgärda och fastslå en hop
»teoretiska antaganden», gaf han sig
ut pä den fria forskningens fält för
att på egen hand söka sanningen.
Och därför just var det som de
an-sågo honom lika öfverlägsen som —
farlig. Han var en den tidens
»revolutionär», åtminstone på
vetenskapens gebit.
Den andre, Erik, stor, stark och
ljuslätt, var i ord och tänkesätt mera
ett barn af sin tid och af den
uppfostran han fått i hemmet och i
skolan. Och de förutbestämda åsikter
i »att i allt vara all världslig ordning
undergifven», som därvid gjorde
sig gällande — åsikter som genom
häfd, bruk och vördnad för det gamla
faderneärfda vunnit burskap — voro
äfven hans. Af lydnad och vana
gick han den väg de utstakade, och
han trodde sig äfven finna, att
de af människor i allmänhet voro
mest omhuldade; och för egen del
ansåg han dem också vara — de
bekvämaste. Hgji antog därföre
axio-matiskt och utan kritik allt, som at
de styrande inom samhället och vid
universitetet ansågs vara det
»regelrätta».
Han var en konservatismens
novis — en af »de unga gubbarne»
i Lund — på den tiden. Nu är det
ju något helt annorlunda. (?) För
öfrigt var hans blick helt och hållet
utåtvänd, icke just så mycket för att
forska, som ej mera för att gladt
och muntert skåda ut på världen
sådan den var. God mat och dryck
voro honom innerligen kära,
äfven-som ett gladt och trefligt sällskap;
och han saknades därföre sällan vid
studenternas fäster och dryckeslag.
Gustaf hade sin fröjd uti att hos
sin vän finna denna sprittande
lef-nadslust och denna fasta tro: »att
vår värld dock är den allra bästa
värld vi äga», som gör att man så
sorglöst hängifver sig åt glädjen och
värkligen kan ha riktigt roligt;
och han tyckte det vara så
uppfriskande att lyssna till hans naivitet
och barnatro samt huru innerligt han
var öfvertygad om att »allt var
ganska godt».
Erik i sin tur säg med lika
mycken tillgifvenhet som beundran upp
till sin öfverlägsne vän, hvilken lika
mycket var hans lärare och föresyn
inom de ämnen de gemensamt
studerade, som han var en god, treflig
och pålitlig kamrat. Att de till
lynnet sålunda kompletterade eller
fullständigade hvarandra, var det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
