Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Två studentupptåg. Berättade af P. G. S—s. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<ett medlidsamt och öfverlägset
småleende; och under det han tyst
åhörde deras öfverraskande och
hvarandra öfvertygande utgjutelser, började
han slutligen att storskratta åt denna
»galimatias», som han kallade ämnet
för deras samtal.
Han var nämligen en skeptiker af
det renaste vatten och en orubblig
rationalist, ty han hade studerat
Car-tesius’ och Spinosas filosofi samt en
hop andra fritt tänkande författares
arbeten. Han hade inom vetandets
område tagit till ledning och
föresyn sådana män som Linné och
Bouflfon, och han följde med lifligaste
intresse encyclopedisternas just
pågående arbeten. Diderots,
d’Alem-berts, Voltaires och deras öfriga
medarbetares framställningar och
åskådningssätt blef den grund, på
hvilken han stödde sina studier och sitt
vetande. Han sökte som de »att
medelst naturen förklara naturen».
Det var ju därför löjligt att sitta
och höra på detta tokiga
papegoj-pladder.
»Du skrattar du», sade Erik, »och
förkastar allt som du ej kan fatta
med dina händer eller med ditt —
som du tror — öfverlägsna förnuft;
och dock finnes det värkligen saker
som du hvarken kan gripa eller
begripa, saker af den natur, att de
ständigt af dig åberopade
naturla-game ej kunna anlitas för att
bedöma deras sammanhang eller till
att fördömma dem såsom förvillelser,
och som sätta filosofien och
filosoferna pä det hala, då de på den där
nartulagsenliga vägen vilja söka att
förklara dem.» — »Hvad säger du
t. ex. om Svedenborgs uppenbarelser,
andeskådningar och personliga
sammanträffanden med för årtusenden
sedan aflidne personer?»
»Jo, jag säger», svarade Gustaf,
»att jag icke tror på dem, och att
hans s. k. visioner voro inbillningar
och hallucinationer samt tydliga be*
vis för att han, oaktadt sitt
utomordentliga snille, led af en
själssjukdom som yttrar sig i divinatorisk
extas eller spådoms- och
förutsägelseanda».
»Du förkastar således», sade Erik,
»en andevärld?»
»Ja, sådan den nu i allmänhet
uppfattas, där ’andarne’ för en stund
eller en tid — hälst i natt och
mörker — uppträda i sin gamla
kroppshydda för att varna, beveka eller
endast af den dumma åtrån att
skrämma de efterlefvande; eller då den
ännu lefvande människan på en
kvastkäpp rider genom rymden för att
pläga umgänge med en fingerad
djäf-vul; dylika galenskaper betviflar och
föraktar jag, liksom hela helvetesläran.
På en lefvande persons innerliga
sympati, tillslutning och vänskap för
en afliden tviflar jag däremot ej; ty
dessa känslor hos den efterlefvande
kunna fortfara, ja till och med ökas,
oaktadt skjlsmässan, ju mera den
efterlefvande betänker den
bortgångnes ädla hjärta och upplysta
förstånd och han därvid ur dessa
egenskaper drager de konsekvenser,
på hvilka han under den jordiska
sammanvaron ej haft tid att tänka.
Och jag tror äfven på
själsfränd-skapens andevärld mellan mig och
för länge sedan — ja århundraden
— aflidna personer, hyilkas hågkomst,
efterlämnade arbeten och verk anslå
motsvarande strängar i min själ till
dem som en gång ljödo i deras.
På en sådan andevärld tror jag,
ty däri ligger sanning och höghet.»
»Och alla andra med en andevärld
sammanhängande beröringar, såsom
syner och öfriga uppenbarelser,
förnekar du?»
»Ja, alla!»
»Och du skulle således ej blifva
rädd, om du plötsligen skulle fa se
eller erfara något, som vi andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
